Nyligen publicerad statistik visar att de svenska skatterna satt i förhållande till bruttonationalprodukten (BNP), den så kallade skattekvoten, sjunkit från att ha motsvarat femtio procent av BNP till att numera motsvara fyrtiofem procent av BNP. Därmed har vi passerats i skattekvotsligan av såväl Danmark, Belgien som Frankrike. Detta är naturligtvis en direkt effekt av regeringen Reinfeldts skattepolitik.
Detta hyllas naturligtvis av alla dem som vill styra om den svenska skattepolitiken i den riktning som såväl de gamla Moderaterna som de nya förespråkar. Den förre moderatledaren Bo Lundgrens högtflygande skattedrömmar som fick honom på fall i valet 2002 har av efterträdaren Fredrik Reinfeldt genomförts efter att ha förpackats i en annan retorisk dräkt. Skulle regeringen Reinfeldt få förnyat förtroende i valet i höst så kommer skattesänkningarna med stor sannolikhet att fortsätta då den långsiktiga målsättningen är att pressa ned skattekvoten mot EU-genomsnittet.
Det intressanta är dock att medierapporteringen helt ytligt stannar vid konstaterandet att Sverige inte längre ligger i topp vad gäller skattekvotens storlek. Det riktigt intressanta i kråksången berörs inte i någon nämnvärd utsträckning, nämligen vilka effekter detta får för välfärden i vårt land. Inte heller säger den sjunkande skattekvoten något om hur rika eller fattiga ett lands innevånare är och inte heller säger skattekvoten något om hur väl ett lands ekonomi fungerar.
Däremot skulle skattekvoten kunna säga något om vilka välfärdsambitioner som ett lands regering har. Men för att kunna analysera detta måste ytterligare statistik studeras. Här hade medierna kunnat göra ett bättre jobb och gå djupare in i analyserna.
Utan någon större arbetsinsats hade man kunnat konstatera att det inte enbart är den svenska skattekvoten som numera inte ligger i topp vid internationella jämförelser. Sverige ligger inte heller längre i topp vad gäller välfärdsambitionerna. Detta är helt naturligt. När det inte finns tillräckligt med pengar i statskassan att lägga på gemensamma välfärdsambitioner så måste ansvaret överföras till den enskilda individen.
Det är i det läget som orättvisorna i samhället ökar och klyftorna vidgas. De skattesänkningar som den moderatledda regeringen genomfört har gett mest i faktiska krontal till de som redan hade mest kvar i börsen samtidigt som de kostnader som regeringen överfört på den enskilde i faktiska krontal slagit hårdast mot de som redan hade minst i börsen. Allt i en omvänd Robin Hood-anda. För till skillnad från mottot i Sherwoodskogen om att ta från de rika och ge till de fattiga är det motto som gäller i skattesänkningarnas Sverige ”Åt den som redan hade mest, skall också mest ges”.
Höstens val får inte komma att handla om hur hög skatt vi ska i betala i Sverige. Den fråga som Socialdemokraterna måste se till att sätta i fokus för det politiska samtalet är i stället vilka välfärdsambitioner vi ska ha i Sverige och samtidigt argumentera för att Sverige ska återta sin topposition i välfärdsligan.