Vänsterskribenten Kajsa ”Ekis” Ekman skriver i en ledare i dagens ETC att svaga Socialdemokratiska själar bör förstå att Centerpartiet långt ifrån är ett anständigt parti, och att Socialdemokraterna bör tänka om inför sina planer på att bilda en mittenregering och i stället bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Hon menar att när Karl-Petter Thorwaldsson (ordförande för LO) säger i media att LO backar Stefan Löfven i hans ambition att bilda en mittenregering går han emot sina egna medlemmar, och hänvisar till en debattartikel från mitten på december 2014.
Så låt oss börja där, i december 2014, då det blev så tydligt varför man i det rödgröna blocket är mån om att lösa upp blockpolitiken.
Andra december: När Sverigedemokraternas budget fallit i riksdagsomröstningen röstar de aktivt igenom Alliansens budget, och utlöser regeringskris.
Tredje december: Stefan Löfven meddelar att man kommer att utlysa extraval, men i praktiken kan man inte göra det förrän ett par tre veckor senare.
Tjugosjunde december: Stefan Löfven med regering sitter kvar med tanke på det politiska läget, och i en samsyn tillsammans med de borgerliga blocket sluts Decemberöverenskommelsen dagarna innan ett extra val förväntades utlysas.
Det är lite fult av Ekman att tro att en mittenregering skulle vara något en socialdemokratisk partiledning lurat i det korkade fotfolket. Nej, tvärtom är nog de allra flesta fullt medvetna om vad en mittenregering skulle innebära.
För socialdemokratin som rörelse är det risk att en mittenregering kommer slå negativt på partiet. Inför valet 2022 skulle sossarna förmodligen backa ännu mer än vad man gjorde i år. För Centerpartiets del skulle det vara gynnsamt, de skulle förmodligen vinna på ett sådant samarbete.
En mittenregering är därför inget ett förstahandsalternativ. Det har aldrig varit ett förstahandsalternativ. Att samarbeta med centern är det nog ingen sosse som är beredd att göra en ”high five” för.
Ekman tycker att Socialdemokraterna ska bilda regering tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, i stället för att titta till höger. Klart att jag håller med henne om det.
Det vill jag också.
Problemet är att den regeringen skulle bli nedröstad snabbare än Moderaterna hann säga ”valseger” under valnatten. Om Ulf Kristersson skulle hålla sitt ord och inte ta stöd av Sverigedemokraterna för att bilda regering skulle den regeringen förmodligen också fällas.
Det har Jimmie Åkesson varit tydlig med.
Sverigedemokraterna kommer fälla alla regeringar som inte ger dem inflytande.
Jag är ledsen att behöva säga det, men en rödgrön regering är inget alternativ av det enkla skälet att det inte är praktiskt gångbart. Det kan inte vara ett förstahandsalternativ att bilda en regering som inte kan få igenom sina förslag utan borgerlighetens välvilja.
Ekman skriver det ju själv, ”Om den borgerliga alliansen inte accepterar detta (Läs: en vänsterregering) får de gå samman med SD och bilda en egen regering alternativt gå till nyval. För att det minsta blocket ska bilda regering är inte logiskt.”
Det är ju exakt det man vill undvika; både att ge Sverigedemokraterna nyckeln till Rosenblad, och att tvingas till ett extra val.
Å andra sidan skulle det vara intressant att diskutera kring vilka effekter det skulle få för de rödgröna att befinna sig i opposition de kommande fyra åren.
Det skulle gynna Socialdemokraterna och Miljöpartiet som partier, och de skulle garanterat göra ett bättre val 2022. För vänsterpartiets del är jag inte lika övertygad att det skulle ge samma effekt. Men vilka konsekvenser skulle det få för samhället?
Jag vet inte om jag är beredd att kompromisslöst skänka bort allt som de rödgröna hann bygga upp under sina fyra år vid makten för att kunna klappa mig själv på axeln och känna mig som en självgod vänstersosse.
Vilket syfte uppfyller det om inte endast för att smörja mitt egna vänsterego?