När jag tänker tillbaka på den tid när jag var ung så slås jag av hur mycket som ändå har förändrats. Särskilt uppenbart blir det när man hör berättas om hur ungdomar utsätts för näthat och trakasserier i olika sociala medier. Det startas facebookgrupper där man med olika grader av illvilligheter förföljer den som är mobbad och utfryst och man hoppar på varandra i applikationen ”Ask me” där man anonymt får ställa frågor till andra anslutna användare etc.
Mobbing, utfrysning och trakasserier har tyvärr alltid funnits i ungdomars närhet, och då speciellt i skolan. Det är i alla fall vad jag minns från min egen skoltid och min tid som lärare på mellanstadiet. Mycket tid gick åt att motverka kränkande behandling och lika mycket tid gick åt till att hantera det som också faktiskt förekom. För en del barn och ungdomar är tiden i skolan mer eller mindre ett helvete.
Men då, när jag var ung och även när jag jobbade som lärare, så hade de utsatta en fristad där de faktiskt var skyddade från det som de utsattes för på skolgården, i korridorerna, på väg till och från skolan, och ute på gatan och i lekparken hemma. Innanför hemmets fyra väggar nådde inte de trakasserande in. Där var de fredade från ”kompisarnas” trakasserier och påhopp.
Så är det inte idag. Via SMS, Facebook och andra sociala medier när marodörerna även in i den tidigare fredade zonen. Nu når hatet och kränkningarna innanför hemmets fyra väggar. Dygnets alla tjugofyra immar under alla de sju veckodagarna kan kränkningarna och påhoppen komma. Det är svårt, om inte nästintill omöjligt att föreställa sig hur det är att leva under denna press. Tänk dig vilken oro och ångest det måste innebära att logga in på Facebook och fyllas av fruktan för vad som komma skall. Eller tänk dig ångestattacken som följer på det pling som talar om att du har ett nytt mejl i din inkorg eller ett nytt SMS i din telefon.
I ett första anfall av obetänksamhet är det lätt att tänka att den utsatte inte behöver utsätta sig för riskerna att bli påhoppade i olika former av sociala medier. Men det behövs bara att man reflekterar ett ögonblick för att inse vilken isolering det skulle innebära att inte kunna finnas i olika sociala medier, inte vara en del av den digitala världen. Då skulle utfrysningen vara total. Det skulle också vara en seger för de onda krafterna. Ett bevis på att de lyckats.
Slutsatsen kan bara bli en. Vi i vuxenvärlden måste satsa mer på det förebyggande arbetet mot kränkningar. Det måste få vara lätt att vara ung också idag. Så lätt som det bara går att åstadkomma. Tyvärr kommer vi nog aldrig uppnå en total avsaknad av kränkningar och påhopp. Men vår nolltolerans måste vara konsekvent. Vi får aldrig blunda eller titta bort. Vi måste reagera och agera. Det barn eller den ungdom som utsätts för en kränkning måste i alla lägen känna att det finns vuxna runtomkring som sluter upp omkring en när det händer. Att man blir tagen på allvar när man slår larm. Vi vuxna måste bli bättre på att läsa barn och ungdomars signaler så att vi förstår nä något hänt. Vi måste också lära oss mer om de olika arenor där kränkningarna och påhoppen numera också finns, och framförallt finnas där och se vad som händer. Först då kan vi göra allvar av vår nolltolerans mot kränkande behandling. Först då kan vi vara ett verkligt stöd för våra ungdomar.