Ibland så kommer minnen över en helt oväntat. De triggas igång av någon händelse och slår till med oväntad kraft. Så var det i tisdags. Vad som fick minnena att välla över mig var en låst dörr som spärrade min väg. Och plötsligt mindes jag en höstdag 1992 i Växjö. Jag hade just påbörjat min lärarutbildning och skulle ut på min första praktik. Jag hade turen att få praktik på den skola som låg mitt i Teleborgs centrum, bara ett par hundra meter från min bostad. En skola jag dagligen passerat på väg till affären men aldrig varit inne i. När jag nu skulle träffa min handledare för första gången för att planera upp praktiken var jag lätt nervös när jag klev in genom dörrarna.
Jag hade just börjat leta mig fram mot lärarrummet och hunnit irra mig in i korridormyllret när brandlarmet gick. Fullständigt kaos utbröt och korridorerna fylldes av elever som irrade omkring. Jag hade ingen aning om det var övning eller skarpt läge, och greps fullständigt av panik. Jag kände mig fullständigt inspärrad och hade bara en tanke i huvudet: Ut, jag måste ut till varje pris genom närmaste fönster eller dörr.
Långt borta fick jag se ett öppet fönster som jag siktade in mig på. Men min väg spärrades av en irriterad man som försökte stoppa mig, och när han inte gav sig så tacklade jag helt sonika omkull honom. För ut skulle jag. Jag skulle inte bli fast i den eld jag trodde utbrutit. När jag väl kommit ut och skamset insett att det hela bara varit en övning och att jag i paniken lyckats tackla omkull den stackare som skulle föreställa själva elden kunde jag inte annat än le.
Det som hände i tisdags var att jag var på Öjagården för att träffa pensionärer som samlats på Samvaron. Vid min lite sena ankomst blev jag mottagen vid dörren. I hastigheten missade jag att dörren var en av de låsta. Annars hade jag nog frågat hur man skulle ta sig ut. Men det fanns inte i mitt huvud. När mötet var över skulle jag skynda tillbaks till tidningen för att hinna skriva onsdagens ledare. Men jag kunde inte ta mig ut.
Som ett fån stod jag där och ryckte i den låsta dörren. Någonstans mindes jag att mitt i alla skriverier om låsta dörrar så hade jag läst att det skulle finnas lättförståeliga instruktioner över hur dörrarna öppnades, så att den som inte är dement utan problem skulle kunna öppna dörrarna. Flackande med blicken letade jag desperat. Men tji fick jag. Ingenstans hittade jag minsta ledtråd. Och paniken slog till. Först ganska lindrigt, och mest som skam över att jag uppenbarligen inte klarade av att hitta den information jag behövde för att ta mig ut. Pinsamt värre. Och den enda tanke som snurrade i huvudet var: Aldrig i livet att jag ber om hjälp. Och sedan nästa tanke: Hur trackad blir jag på tidningen när jag inte lyckats ta mig ut från Öjagården. Då slog den verkliga paniken till. Inlåst, utan möjlighet att ta mig ut. Allt mer paniskt flackade jag med blicken.
Långt bort i korridoren såg jag dessutom personal komma med en vårdtagare. Nästa stressmoment. Jag måste bara ut innan min förvirring upptäcks. Då såg jag äntligen fyra siffror skrivna i text på kodlåsets sida. Lugnet lägrade sig. Porten till friheten skulle öppna sig. Trodde jag i min enfald. Men fortfarande lika ilsket rött och låst som förr. Ännu värre panikattack. Slog siffrorna igen. Inte minsta grön skiftning. Hur dum får man vara, var känslan som sköljde över mig. Just när jag började ge upp får jag se ordet ovanpå kodlåsterminalen. "Baklänges". Varsamt slår jag två noll noll sex i stället för sex noll noll två som jag slagit gång på gång. Det ilskna röda ljuset befriande grönt. Vägen mot friheten på andra sidan står äntligen öppen. Inlåsningseffektens paniska grepp släpper taget om mitt hjärta. Och plötsligt mindes jag min ofrivilliga brandövning på skolan.Går ut från Öjagården med ett brett leende, fri från inlåsning.