När Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i förra veckan publicerade sin rapport ”Utvecklingen av socialförsäkringsförmåner sedan 1990-talet” konstaterar man att de offentliga försäkringarna täcker en allt mindre andel av inkomstbortfallet vid sjukdom, föräldraledighet eller arbetslöshet. Detta gör att kompletterande ersättningar från privata eller kollektivavtalade försäkringar därför blivit vanligare, och dessa också får allt större ekonomisk betydelse för de försäkrade.
Grunden i stora delar av den svenska socialförsäkringen har varit den så kallade inkomstbortfallsprincipen. Denna innebär att försäkringsersättningen ska lämnas som en enhetlig andel av inkomsten. Exempelvis så var det endast fjorton procent av männen och två procent av kvinnorna som hade en inkomst som gjorde att man hamnade över maxtaket i sjukförsäkringen år 1992. För övriga låg ersättningen på den då fastställda nivån i arbetslöshetsförsäkringen.
Utvecklingen under de senaste tjugo åren har dock inneburit att försäkringsskyddet i de offentliga socialförsäkringarna kommit att urholkas. År 2010 slog nästan hälften av männen, och en fjärdedel av kvinnorna, i taket för sjukförsäkringen. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen är bilden till och med sämre än så. Inte ens de heltidsarbetande med lön i den lägsta tiondelen i lönefördelningen har ett fullgott inkomstskydd från denna försäkring.
Det är inte bara de sänkta ersättningsnivåerna, och att allt fler inkomsttagare hamnar ovanför taket, i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen som gör att de offentliga socialförsäkringarna sammantaget urholkats över tid, även om den mer eller mindre övergivna inkomstbortfallsprincipen är den enskilt starkaste förklaringsgrunden. Frysta nivåer i andra system förstärker urholkningen av de gemensamma försäkringssystemen. Exempelvis har inte inkomstgränsen för maximalt bostadsbidrag höjts sedan år 1996.
Sammantaget innebär förändringarna i de offentliga socialförsäkringssystemen att ett systemskifte till stora delar redan genomförts. Det svenska socialförsäkringssystemet har successivt övergått från att vara en inkomstbortfallsförsäkring till att övergå allt mer mot ett grundtrygghetssystem. Sverige har i praktiken övergått från offentliga socialförsäkringssystem som säkerställt att människor ska ha en försörjning när man inte kan arbeta, är sjuk eller arbetslös till system där många försäkringstagare i stället blir beroende av privata tilläggsförsäkringar eller försörjningsstöd.
Detta riskerar att förstärka de klyftor som redan idag syns i vårt samhälle. När arbetstagaren själv, eller i kollektiv form, ska teckna tilläggsförsäkringar får grupper med större risk för sjukdom eller arbetslöshet sämre försäkringar. I stället för att sprida riskerna över hela befolkningen i de generella systemen får varje arbetstagarkollektiv enskilt bära sina risker i de privata tilläggsförsäkringarna. Detta missgynnar framförallt LO-kollektivet.
Rapporten från ISF borde fungera som en katalysator i debatten kring vilken roll som de offentliga socialförsäkringarna ska spela i vårt land. Inkomstbortfallsprincipen tjänade inte enbart försäkringstagarna utan också samhället i stort. Genom att dämpa inkomstbortfallet för den enskilde kunde efterfrågan hållas uppe i stort. Stor arbetslöshet fick inte katastrofalt genomslag på den inhemska efterfrågan och därigenom undvek samhällsekonomin att nedåtgående spiraler förstärktes genom ytterligare minskad efterfrågan. Detta hade absolut ett värde. Även värdet av individuell trygghet i tider av omställning ska inte underskattas. Med de inkomstbortfall som sjukdom och arbetslöshet ger idag är risken för inlåsningseffekter uppenbara.
Vilken väg Sverige ska välja framöver borde vara en av de frågor som diskuteras på djupet i årets valrörelse, och ISF-rapporten borde få fler att få upp ögonen för denna fråga. även om det ska löna sig att arbeta ska det För i välfärdens Sverige inte behöva innebära dödsstöten för ekonomin om du blir sjuk eller arbetslös och inte haft råd eller möjlighet att teckna en tilläggsförsäkring.