Under de dagar som gått sedan tidningen Expressen avslöjade Erik Almqvists, Kent Ekeroths och Christian Westlings ytterst obehagliga framfart har det varit intressant att följa Sverigedemokraternas hanterande av frågan. I första läget skötte Jimmie Åkesson den akuta krishanteringen i det närmaste klanderfritt enligt formulär 1A. Almqvist uppmanades lämna sina förtroendeuppdrag inom partiet och fundera över sin riksdagsplats.
Men där tog det sedan stopp. Sedan avslöjade Åkesson sin verkliga syn på det som hänt. Att Kent Ekeroth, rättspolitisk talesperson, filmat Almqvists framfart och därigenom deltagit ses inte som ett politiskt problem. Men hur tänkte Åkesson då, kan man undra. Den korrekta SD-fasaden rämnade totalt och blottade partiets verkliga och fasansfulla nuna.
Det verkligt skrämmande är inte att Almqvist, Ekeroth och Westling visar sig vara rasister. Det är ingen som helst nyhet. Inte heller att de har en taskig kvinnosyn. Det är närmast att vänta sig hos ett parti vars kärna i huvudsak består av unga , arga och bittra män som känner sig svikna av samhället. Nej, i stället är det riktigt obehagliga i hela affären när de springer omkring på stan med järnrör i hand. Om välpolerade personer i ledande position inom SD agerar på detta vis finns det all anledning att känna oro inför vad partiets mer dogmatiska gräsrotskärna kan ta sig till. Plötsligt känns avståndet mellan järnrör och stöveltramp inte så långt. Den insikten känns minst sagt obehaglig.