Varje år presenterar Statistiska Centralbyrån sin nådiga lunta över jämställdhetssituationen i vårt land, "Lathund om jämställdhet". Det är en drygt hundrasidig skrift som är väl värd att ägna lite extra uppmärksamhet. Den ger nämligen läsaren en riktig tankeställare och slår hål på vår svenska självbild om att vi är ett lysande exempel på jämställdhetshimmelen. Förvisso är vi fortfarande ett av världens mest jämställda länder, men tyvärr har vi hamnat i ett sirapsliknande tillstånd där varje steg framåt är oerhört tungt att ta.
Det är bara att titta på löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Inom nio av de tio största yrkesgrupperna i vårt land har män högre genomsnittlig månadslön än vad kvinnorna har, trots att kvinnorna som grupp har högre utbildning än vad männen har. Det är endast i gruppen vård- och omsorgspersonal som kvinnornas löner ligger i paritet med männens. Men så är detta också ett verkligt låglöneområde. Kan det månne finnas ett samband? För företagsekonomer, marknadsförare och personaltjänstemän ligger den genomsnittliga månadslönen för en kvinna nästan niotusen kronor lägre än vad den gör för mannen. Ovanpå detta kan man dessutom stapla att kvinnor oftare arbetar deltid än vad männen gör. Kvinnorna har dessutom oftare otrygga och osäkra anställningar.
Ett annat område där den svenska ojämställdhet blir uppenbar är hur vardagslivet ter sig för kvinnor och män. Om man ser till såväl betalt arbete som obetalt arbete som män och kvinnor utför är skillnaden mellan könen inte så stor. En man utför ungefär femtioåtta timmar arbete under en vecka medan kvinnan ligger på ungefär femtiosex timmar. Men när man särskiljer det betalda arbetet från det obetalda uppträder tydliga skillnader mellan könen. Av männens "arbetstid" är trettiosju timmar betalda medan kvinnans betalda tid uppgår till trettio. Sedan 1990 har männens betalda arbetstid minskat med fyra timmar per vecka. Av dessa fyra timmar har endast femtiosex minuter övergått till obetalt arbete i hemmet. Fortfarande utför mannen fem timmar mindre obetalt arbete i hemmet per vecka jämfört med vad kvinnorna gör.
Än tydligare blir könsskillnaderna om man betraktar vem som stannar hemma när barnen är små. I tre fall av fyra är det kvinnan som stannar hemma. Samma tydliga mönster kan man se när det gäller uttaget av så kallade vab-dagar där kvinnorna står för sextiofyra procent av de uttagna dagarna. När det gäller att gå ner i arbetstid för att ta hand om barnen kan man av SCB-statistiken utläsa att det i nio fall av tio är kvinnan som minskar sin arbetstid. Kvinnorna är också de som får bära huvudansvaret för att vårda vuxna anhöriga om detta blir nödvändigt. Av alla de som går ner i arbetstid för att vårda en äldre anhörig är nittiotre procent kvinnor.
Detta är bara några av alla de exempel på den svenska ojämställdheten som man kan hitta i "Lathund om jämställdhet". Denna skrift borde verkligen fungera som en väckarklocka för oss svenskar. Vår jämställdhetspolitiska självbild stämmer inte överens med verkligheten i särskilt hög grad. Detta är något som borde diskuteras i mycket högre grad än vad som görs idag. För utvecklingen kan inte få fortgå i samma sömngångslika takt som den gjort under de senaste tjugo åren.
Om vi ska kunna skruva upp utvecklingstakten krävs det en stor portion av mod. Mod att våga bryta sönder befintliga mönster och strukturer. Mod att kräva rättvisa för kvinnorna. Mod att kräva av männen att de tar sitt ansvar. Men det räcker inte med mod. Den politiska viljan måste också finnas. Frågan är om denna vilja verkligen finns - i grunden? Vad gäller den frågan finns det all anledning för var och en av oss att rannsaka vårt eget sinne. För någonstans finns det mekanismer som motverkar en mer progressiv utveckling.