Att många av eleverna i den svenska grundskolan behöver ytterligare stöd för att nå kunskapsmålen råder det inga tvivel om. Det är bara att studera aktuell statistik för att konstatera detta faktum. Allt fler lämnar grundskolan utan fullständiga betyg. Så långt delar jag den analys som den socialdemokratiska partiledningen gjort. Men det är djupt olyckligt att analysen stannar där. Det hade varit mycket intressant om man djupare gått in och analyserat de bakomliggande faktorerna till detta misslyckande.
Orsakerna bakom den svenska skolans oförmåga att lotsa alla elever fram till de mål som staten fastslagit i läroplan och kursplaner handlar inte om att det saknas tjugo dagar per år i tid för dessa elever. Det handlar i stället om att dagens svenska skola inte har resurser nog att möta varje elev utifrån dess egna förutsättningar och kompensera för de strukturella faktorer som gör att alla elever inte har samma förutsättningar att nå uppställda mål.
Självklart kan sommarskola vara ett medel i stödet till dessa elever, men det är tyvärr inte lösningen på grundproblemet. Det är inget annat än symtomlindring och ett desperat försök att hantera konsekvenserna av gjorda prioriteringar av samhällets resurser. Här borde den socialdemokratiska utbildningspolitiken fokusera på bot i stället för lindring. Om de elever som nu Mikael Damberg och Hannah Bergstedt tycker ska gå i sommarskola hade fått ett utökat stöd, i samma omfattning som i förslaget om sommarskola, under ordinarie terminstid skulle elevernas förutsättningar att nå målen ha varit helt andra.
Men socialdemokratisk utbildningspolitik måste vara mer vidsynt än så. Vi måste våga diskutera insatser som verkligen ger varje elev chans att nå skolans mål. Här handlar det om att kompensera vissa elever för att de kommer från studieovana miljöer genom att erbjuda stöd i form av läxläsning på skolan. Alltför många elever har nämligen inte möjlighet att få det stödet hemifrån.
Man måste också våga diskutera segregationens effekter ur ett inlärningsperspektiv. Utbildningspolitiken måste nämligen handla om att skapa så god inlärningsmiljö för den enskilde som möjligt. Modern skolforskning visar att heterogena studiegrupper är ett stöd för elevernas inlärning. Utifrån detta bör man verkligen ställa sig frågan om särskilda sommarskolor där man klumpar ihop elever som inte klarat skolans mål är det bästa för eleverna. Det är nog betydligt bättre utnyttjande av resurser att hjälpa eleverna inom ramen för ordinarie verksamhet. Dessutom är många av de elever som nu skulle tvingas gå i skolan under upp till fyra veckor under sommarlovet i behov av vila och rekreation. Frågan är också hur motiverande det skulle vara för dessa elever att se sina kompisar gå på sommarlov medan de själva får sitta kvar i skolbänken.
Frivillig sommarskola är ett lysande komplement till övriga stödinsatser. Tyvärr är risken stor att obligatorisk sommarskola inte skulle bli ett kompletterande stöd för dessa elever. Det ligger en uppenbar fara i att denna stödinsats i stället skulle ersätta annat stöd till dessa elever. Och då är absolut inget vunnet.
Socialdemokraterna måste därför byta ut sommarskole-Alvedonet mot en mer kraftfull kur som riktar in sig på att bota huvudvärken i stället för att bara lindra den.