Utbildningspolitiken har varit något av en socialdemokratisk akilleshäl. Kritiken mot partiets otydlighet i skolpolitiken har tagit sig många uttryck. Ett av de vanligaste har varit anklagelserna om att Socialdemokraterna förespråkar en flumskola utan tydliga kunskapskrav. Detta har gjort partiet räddhågset i utbildningspolitiken och man har famlat efter en ny och tydligare linje.
Visst är det så att partiet behöver förtydliga sin utbildningspolitik och tydliggöra att grunden för den svenska skolan är kunskapsuppdraget. Där får inget tvivel råda. Men sedan får den socialdemokratiska längtan efter upprättelse i utbildningspolitiken gå så långt att man anpassar den egna politiken till tillfälliga opinionsvindar och försöker lägga sig så nära den folkpartistiska kravlinjen som möjligt.
En socialdemokratisk utbildningspolitik måste i stället ta sin utgångspunkt i ett tydligt ideologiskt perspektiv grundat på människo- och samhällssyn. Poängen med detta är att vi då på ett tydligt sätt kan tydliggöra skillnaderna i utbildningspolitiken på ett helt annat sätt. Det blir då uppenbart att de ideologiska skillnaderna inte ligger i kunskapsambitionerna för skolan utan i synen på hur vägen fram till dessa kunskapsmål ska te sig.
Frågan om en obligatorisk sommarskola är ett typexempel på hur farlig den socialdemokratiska viljan att visa upp en kraftfull utbildningspolitik kan vara. Det är inte tu tal om att grundinställningen är rätt, det vill säga att alla elever ska nå kunskapsmålen. Det måste i alla lägen vara en rättighet för den enskilde individen. Men det socialdemokratin nu gör genom att föra fram kraven på att elever som inte når målen ska bli föremål för en obligatorisk sommarskola är att hoppa på borgerlighetens individualiseringståg när det gäller samhällsproblemen. Det blir den enskilde elevens ansvar att under sommaren se till att få de kunskaper som samhället har misslyckats med att ge eleven under terminstid.
Förespråkarna av förslaget kommer naturligtvis hävda att det är samhället som tar ansvar för individen och ger denne möjlighet att få längre tid och bättre stöd för sin inlärning. Men det visar bara på att man accepterat den borgerliga människosynen och ansvarsförflyttningen till individen.
Ur ett ideologiskt perspektiv blir slutsatsen en helt annan. För oss socialdemokrater har den bärande tanken för skolan varit: Åt var och en efter behov. Att möta den enskilda eleven utifrån dess egna förutsättningar och utifrån detta se till att eleven får det stöd som behövs för att kunna nå målen har varit en självklar utgångspunkt. Men vad är då som gör misslyckandet till ett faktum?
Det handlar om prioritering av samhällets samlade resurser. Det misslyckande vi ser är effekten av ett alltför dåligt stöd till elever med behov av särskilt stöd i sin inlärning - under terminstid. Finns inte tiden till hjälp och stöd så kommer inte heller resultaten.
Förslaget om obligatorisk sommarskola är en anpassning till, och en kapitulation, inför den borgerliga kravpolitiken. Socialdemokratin borde istället stå upp för den enskildes rätt till tillräckligt stöd under terminstid, och slåss för att kommunerna ska få tillräckligt med resurser för att kunna genomföra detta.