De sista dagarna av året 2011 står för dörren. Ett nytt år väntar runt hörnet. Inför detta budgetår nås vi från många håll av oroande signaler kring kommunernas ekonomi. Arjeplog genomför vid årsskiftet landets högsta skattehöjning för att hjälpligt kunna klara sin ekonomi och lindra effekterna av det ekonomiska stålbad som kommunen står inför. Men Arjeplog står inte ensam i denna ekonomiska verklighet. Besparingar och nedskärningar är mera regel än undantag i dagens Sverige. Och den tilltagande ekonomiska krisen i omvärlden lär inte göra den ekonomiska situationen lättare. Allt detta sker samtidigt som medborgarnas krav på den kommunala verksamheten blir allt större, och detta samtidigt som välfärdsbehovet ute i kommunerna ökar på grund av förändringarna i befolkningsstrukturen. Sveriges kommunpolitiker har alltså att lösa en ekvation som är ytterst svår att få att gå ihop.
De besparingar som på många håll är på väg att sjösättas kommer att påverka kvaliteten i de kommunala välfärdstjänsterna. Äldreomsorgen som stått i fokus för välfärdsdiskussionerna under de senaste månaderna lär inte få mer ekonomiska resurser under det kommande året, och det är precis vad som skulle behövas. Det behövs fler händer som kan sköta omvårdnaden och omsorgen av våra äldre. Det går inte att springa fortare och fortare hur länge som helst. I verksamheter där människan står i centrum behövs också tid att få stanna upp och vara närvarande i nuet, både för att kunna erbjuda kvalitetstid till den äldre men också för att personalen ska få möjlighet till återhämtning och reflektion.
Även den andra stora sektorn inom de kommunala välfärdstjänsterna, skolan, behöver mer resurser till sin verksamhet. Tillgång till goda pedagoger som får möjlighet att göra sitt jobb är den i särklass mest avgörande faktorn för skolans resultat. Lärarlegitimation för lärare gör ingen större skillnad för den enskilde eleven om inte läraren får tid att stödja eleverna i deras lärande.
I tider av samhällsekonomisk stagnation eller nedgång behövs insatser för att motverka effekterna av krisen. Det krävs därför att kommunerna under en tid tillförs extra resurser från statligt håll så att uppsägningar av personal inom välfärdssektorn kan undvikas eller åtminstone minimeras. Poängerna med en sådan effektiv stimulanspolitik gentemot kommunerna och landstingen är flera. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är den särklass viktigaste poängen att man kan undvika att förstärka den nedåtgående spiral som vi nu befinner oss igenom att späda på arbetslösheten och därigenom ytterligare minska köpkraften hos den svenska befolkningen. När hushållen får ett minskat ekonomiskt utrymme ökar man sitt sparande och minskar ner på konsumtionen och detta leder till att även de privata företagen får svårare att få avsättning för sina produktioner vilket i sin tur leder till uppsägningar inom den privata sektorn. Färre i jobb ger mindre skatteintäkter för kommunerna. Ni förstår själva vad som blir effekten av detta.
Det borde därför vara högt prioriterat från regeringens sida att motverka sådana negativa spiraleffekter i den svenska ekonomin. Utrymme finns i statens börs för att föra en sådan offensiv politik. Det är inte där problemet ligger. De hinder som måste övervinnas ligger på det ideologiska planet. Nu måste regeringen ta sitt ansvar och visa handlingskraft. Kommunerna och landstingen behöver hjälp att övervintra under krisen. Den hjälpen måste komma uppifrån, likt manna från himlen. Men ännu är det alldeles tomt och innehållslöst i luften.