Min generations unga tjejer växte upp med en skev syn på sin egen kropp och sin sexualitet. Den generation som växer upp i dag har det inte lättare.
Jag minns när vi stod i kön till matsalen och killarna drog oss i håret. Det här var på 90-talet i Luleå. Vi vände oss inte om och sa nej med hög stämma för då hade vi blivit förlöjligade. De fick dra oss i håret medan vi höll tillbaka det flickaktiga grinet. När vi gick till lärarrummet för att få hjälp sa lärarna att vi inte skulle låtsas om att de retades, ”för då retas de bara ännu mer”. Vi lärde oss redan som barn att vi skulle vara tysta när vi blev kränkta för det skulle ändå inte spela någon roll.
I högstadiet skrek någon hora till oss i korridoren eller klatschade oss på stjärten när vi gick förbi bänkarna utanför klassrummet. Några av oss bet ihop och längtade bort. Några av oss lät det rinna av direkt. Lärarna såg men orkade inte göra något.
Därefter förlorade vi oskulderna. Då hade vi läst i tjejtidningar hur vi skulle vara för att bli omtyckta. Vi visste föga om vår egen sexualitet eller lust för om den hade ingen berättat. Den hade istället slagits sönder i skolans korridorer och på vägen till lärarrummet där vi ville ha stöd.
Vissa av oss undrade varför vi inte kunde tycka om oss själva och varför det var så svårt att hitta en jämställd sexuell relation. Vi fick anorexia av vår självsvält, skar upp handlederna för att bli hörda och hamnade i destruktiva sexuella relationer för att bli älskade. Vi blev till och med våldtagna. Även några män föll offer för sexuellt utnyttjande och självhat.
Oavsett kön så fanns det ingen av oss som tjänade på strukturerna.
Några av oss klarade det bra och vi hittade självkänslan utan att behöva hata på vägen. Vi som hittade självkänslan kunde också hitta kärleken. Vi skakade av oss det som skolan och omvärlden lärt oss hela livet.
I veckan fick en av oss sitt skadestånd sänkt i hovrätten från 130 000 kronor till 25 000 kronor. Hennes före detta pojkvän hade lagt ut en sexfilm av dem på en porrsida. Motiveringen var att vi i dag är mer öppna med vår sexualitet. I mars blev en annan av oss våldtagen av sex män. Hon sa nej, men domen föll ändå på henne. För hon gjorde inte tillräckligt med motstånd.
Vi gick alla i samma skola, var en del av samma gator och fostrades i samma värderingar. Vi läste i tidningen att det inte spelar någon roll vad vi tycker. Det finns ändå de som kommer att dra oss i håret, skrika hora och inte lyssna när vi säger nej. Vi kanske gick från rättssalen och kände att vi fick skylla oss själva för att vi blivit utnyttjade. Vi gick hem igen med vår skam och vår taskiga kvinnosyn. Sen läste vi nästa dag om att en annan av oss blivit våldtagen i en annan del av Sverige. Och vi tänkte att hon också får skylla sig själv.