När äventyras en myndighets möjlighet att tillgodose allmänhetens förväntningar och rättmätiga krav på service från myndighetens sida? När kan man säga att gränsen är nådd för att man ska kunna säga att en myndighet klarar av att leverera en rättssäker och snabb handläggning samt har förmågan att ge god service i form av fysiska möten IRL (in real life) och information runt om i hela vårt land? Det är frågor som verkligen ställs på sin spets när regeringen väljer att spara på försäkringskassans verksamhet.
När försäkringskassan under 2008 hade stora problem att klara sina handläggningstider och väntetiderna för utbetalningar skenade begärde försäkringskassan, och fick, extra anslag för att klara sitt uppdrag. Resultaten lät inte vänta på sig och problemen försvann i stort. Nu kräver regeringen att FK senast 2013 ska vara nere på den kostnadsram som gällde för myndighetens verksamhet före år 2008
För att klara detta hävdar FK att man blir tvungen att stänga alla lokalkontor och att man dessutom måste dra sig ur samarbetet kring de statliga servicekontor som växt fram på många platser i vårt land, där framförallt försäkringskassan och Skatteverket samverkar kring servicen gentemot medborgarna. Detta för att klara handläggningsverksamheten så att inte själva myndighetsutövningen blir lidande. Det blir i stället myndighetens utåtriktade service som får stryka på foten.
Effekterna av detta sparkrav blir således att försäkringskassans IRL-verksamhet, där medborgaren face-to-face kan möta en medarbetare på myndigheten, helt försvinner. Kvar blir telefonservicen och den internetbaserade verksamheten. De som drabbas hårdast av detta är i många fall de personer som behöver den personliga servicen allra mest, människor med bristande kunskaper i svenska, människor som är ovana vid myndighetskontakter etcetera. Den som redan är van att hantera den moderna informationsteknologin kommer att klara sig lindrigare undan.
Är det verkligen en samhällsutveckling vi vill se? Det är frågan vi måste ställa oss. Men det är inte enbart en fråga som är berättigad ur ett individperspektiv. Det finns också andra samhälleliga frågetecken i denna ekvation. Detta påtalar också de två forskarna Martin Fransson och Johan Quist vid Centrum för tjänsteforskning. De menar att detta innebär ett slag mot tanken på samordnade servicekontor som ett led i att behålla en effektiv samhällservice till lägre kostnader gentemot medborgarna. De menar att sparkraven på försäkringskassan riskerar att göra att Sverige går miste om en modern, effektiv, och viktig kanal för leverans av offentliga tjänster.
Även den norrbottniske riksdagsledamoten Fredrik Lundh Sammeli (S) har reagerat på regeringens sparkrav och säger i en kommentar: "Med de avstånd och många mindre kommuner som vi har i Norrbotten är så här många stängningar helt oacceptabla!"Han menar också att människors tillgång till försäkringskassan kraftigt skulle komma att försämras och i realiteten innebär detta också att vissa orter helt avlövas på viktiga samhällsfunktioner.
Det är dags att den ansvarige ministern, Stefan Attefall (KD), kopplar ett helhetsgrepp över frågan om strukturen för den statliga samhällservicen i vårt land och tar fram en samlad kontorsstrategi för de statliga myndigheterna. Vi kan inte fortsätta med att avskärma de statliga myndigheterna från allmänheten. Medborgarna har rätt att kräva att man kan få möta en handläggare från en statlig myndighet öga mot öga. Det är här tanken på samordnade servicekontor är så genial.