Inga kändisar för Persson?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Annars ställer DN kändisbristen mot hur det är i USA. Eller i brittiska val. Där är det vanligt att artister och kulturarbetare ställer upp och öppet deklarerar vilket parti eller vilken kandidat de stöder. Fast så var det här i Sverige en gång i världen också. Minns man den uppskruvade kärnkraftsomröstningen 1980 kommer man säkert också ihåg hur just artister och kulturarbetare var i farten, företrädesvis för Linje 3.
Dåvarande chefen för Naturvårdsverket, Valfrid Paulsson, lär ha undsluppit sig kommentaren att "varenda jävel som klinkar på gitarr stöder visst Linje 3". Men politiskt engagerade kulturarbetare tog också stor plats i vanliga valrörelser i slutet av 60- och början av 70-talet. 1968 turnerade Monicorna Nielsen och Zetterlund landet runt med Tage Erlander. Och en hel sida i Aftonbladet fylldes av ett imponerande uppbåd musiker, författare och skådespelare som inför hotet av en borgerlig regering deklarerade att de själva tänkte rösta socialdemokratiskt. Bland namnen fanns både Edwin Adolphson och Hasseåtage.
Radikala konstnärer målade valaffischer åt vpk, Rolf Björling sjöng för folkpartiet och inför 1973 års val kom det ut ett häfte där en rad författare stödde socialdemokraterna med litterära bidrag. Bland de medverkande fanns förstås dåtida självklara "rörelseförfattare" som Birger Norman och Stig Sjödin, men även Sonja Åkesson och Torgny Lindgren.
Torgny Lindgren, skulle han låna sitt namn åt samma ändamål inför årets val? Tveksamt. Och det beror nog inte bara på att han blivit akademiledamot sen dess, hela debattklimatet är ett annat. På 70-talet var det självklart att ha hjärtat till vänster, i dag har det snarare blivit suspekt att vara partipolitiskt engagerad överhuvud taget. Av smekmånaden mellan socialdemokratin och kultureliten fanns det inte mycket kvar när det var dags att folkomrösta om kärnkraften 1980. Förhållandet fick en knäck redan av IB-affären och tog tvärslut inför valet 1976, när först Astrid Lindgren med sin Pomperipossa-saga och sen Ingmar Bergman kom på tvärs med partiets skattepolitik.
Jämfört med såna stjärnsmällar är ju vad vi sett av "affärer" hittills inför årets val rena småpotatisen. Sen 1976 har förhållandet - på några få undantag när - också mest karakteriserats av ömsesidig misstro. Dagens artister och kulturarbetare hör till den ironiska generationen och vill inte besmittas av partipolitik. Problemet ska inte överdrivas. Politiskt väger kultureliten inte särskilt tungt. Men innerst inne sörjer Göran Persson nog ändå lite grann om inga kända artister och författare ställer upp för honom, som för Erlander och Palme. Det vore bra för hans image. Och skulle skänka välbehövlig stjärnglans åt partiet.