Svensson får medhåll av Karolina Ekholm i Riksbanksdirektionen. De båda menar att en sänkt ränta skulle göra det lättare för företag att låna, investera och att anställa fler. De är av den bestämda uppfattningen att dagens ränteläge permanentar en högre arbetslöshet. Men riksbankschefen Stefan Ingves och de övriga tre i direktionen Kerstin af Jochnick, Barbro Wickman-Parak och Per Jansson håller inte med. De är rädda för att en räntesänkning skulle kunna leda till en bokrasch.
LO:s chefsekonom Ola Pettersson håller dock med Lars E O Svensson och Karolina Ekholm, han säger till DN att dagens räntenivåer leder till att inflationen blir för låg. Då sätts lönerna för högt och vi riskerar att driva upp arbetslösheten.
I Sverige har penningpolitiken precis som i så många andra länder lagts utanför demokratisk kontroll. Det är den oberoende Riksbanken som ansvarar för penningpolitiken utifrån politiskt fastställda mål.
Målet för penningpolitiken är enligt riksbankslagen att "upprätthålla ett fast penningvärde". Riksbankens tolkning av detta mål är att inflationen ska vara låg och stabil. Mer precist är Riksbankens mål att hålla inflationen kring två procent per år, där inflationen mäts som den årliga förändringen i konsumentprisindex (KPI).
!Penningpolitikens mål är att hålla en låg och stabil inflationstakt.
Om Riksbanken upplever att inflationen är på väg att stiga kan den höja räntan och se till att det sker en avkylning i ekonomin och inflationstakten minskar. Det omvända sker då kan Riksbanken sänka räntan och genom det stimulera konsumtion och investeringar vilket leder till att inflationstakten ökar.
Visst, det är viktigt att bekämpa inflation, men en ansvarsfull politik balanserar detta mot bekämpningen av arbetslöshet. Politiken kan inte i dag välja att bekämpa arbetslösheten med hjälp av penningpolitiken eftersom det är Riksbanken som ansvarar för penningpolitiken och dess mål är att hålla en stabil in.
Vi sitter fortfarande fast i den ekonomiska politik och de regelverk som skapades under den ekonomiska krisen på 90-talet. Inflationsnormen som infördes 1993 och den räntepolitik som fört denna inflationsnorm har lett till att arbetslösheten cementerats på en hög nivå. Folkbladets ledarsida har därför länge argumenterat för att Riksbanken vid sidan av inflationsmålet även bör ha ett sysselsättningsmål. Det är inget märkligt i sig, den amerikanska centralbanken Federal Reserve har till exempel haft dessa två mål sedan 1977.
Inför ett sysselsättningsmål vid sidan av inflationsmålet.
Vi vet att socialdemokratins traditionellt stora förtroende hos väljarna när det gäller sysselsättningspolitiken har förlorats. Det är egentligen inte så konstigt, i realiteten har ju faktiskt partiet offrat kampen för full sysselsättning till inflationsbekämpningsdogmen.
Redan i slutet av 90-talet stred den bortgångna före detta Socialdemokratiska politikern Sören Wibe för att få partiet att ändra inställning. Han menade att socialdemokratin hamnat i en marknadsliberal ekonomisk politik som inte kunde leda till full sysselsättning.
På partikongressen i Sundsvall 1997 lyckades Wibe få kongressen med sig i kravet på att återigen sätta full sysselsättning som det viktigaste målet. Erik Åsbrink, som då var finansminister, förlorade debatten och omröstningen och det spekulerades till och med om han skulle tvingas avgå.
Tyvärr har inte partiet levt upp till det kongressbeslut som Sören Wibe drev igenom. Det är dags nu! Vi kan inte längre låsa fast oss i 90-talets politiska lösningar som visat sig vara förödande.
Ge Riksbanken ett sysselsättningsmål vid sidan om inflationsmålet. Ett formellt sysselsättningsmål skulle både bidra till en bättre utformad penningpolitik och till högre sysselsättning