Industriländerna ska betala notan

Piteå2009-12-17 06:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utnämningen av Barack Obama till årets fredspristagare har väckt stor uppståndelse och föranlett en massiv kritik. Varför Obama ska klandras för den norska Nobelkommitténs val förbryllar mig. Jag delar den norska nobelkommitténs ordförande Thorbjörn Jaglands uppfattning om utnämningens värde som ett erkännande av Obamas visioner och påbörjade politiska inriktning. Ett "Call to Action" - men inte bara för Obama utan för alla ledare i den rika världen. Det är dags för förändring.
För oss som vuxit upp under en tid präglad av ökande klyftor och ett hårdnande politiskt klimat, med internationell politik präglad av Bush, så inger Obamas presidentskap hopp. Den politiska inriktning som Obamaadministrationen har slagit in på är epokbildande för amerikansk och internationell politik. Löftet om förändring har visat sig vara mer än ett valmanifest. Nu omsätts den nya politiken i handling. I USA har projektet med att upprätta en allmän sjukförsäkring satts i rullning, vilket främst ska hjälpa de 45 miljoner människor som i dag står utanför sjukvårdssystemet.

Internationellt sett har Obamas tillträde resulterat i ökande samarbete för att lösa våra gemensamma problem och minska klyftorna mellan fattiga och rika länder. I FN har USA gjort stora framsteg. Den tidigare så tydligt egoistiska politiken under Bushregimen har nu bytts ut mot öppenhet. Obama har öppnat upp för dialog med utvecklingsländerna. Det är vad som krävs för att kunna bekämpa de globala orättvisorna och vidta kraftåtgärder mot den klimatkatastrof vi står inför. Den nya inriktningen bygger på att globala utmaningar måste lösas genom gemensamma ansträngningar. Därför ställer Obamas fredspris höga krav på andra industriländer. Han sätter en internationell standard som det nu krävs att fler länder i väst uppnår för att vi gemensamt ska kunna minska klyftan mellan nord och syd och klara av klimathotet.

Det pågående klimattoppmötet i Köpenhamn är den viktigaste hållpunkten i klimatförhandlingarna sedan Kyotoavtalet. Arbetet med att få fram en offensiv internationellt överenskommelse om att minska utsläppen är lika komplicerat som det är akut. Med accelererande klimatförändringar så är det ont om tid. Vi har inte råd att vänta på tekniska lösningar. Många forskare menar att innan vi kan tillgodogöra oss en utsläppsminskning genom teknisk utveckling så har klimatförändringarna uppnått ett stadium då de är självgenererande. Då är det för sent. I de pågående klimatförhandlingarna i Köpenhamn har de fattiga länderna ställt krav på mer ambitiösa mål för att stävja temperaturhöjningen. Det är de som på allvar först drabbas av effekterna av vårt ohållbara system.

Mot bakgrund av den rådande situationen bådar det inte gott att den svenska regeringen talar om högt satta klimatambitioner utåt - men inte gör ett dyft när det kommer till kritan, snarare tvärtom. Den påbörjade motorvägen "Förbifart Stockholm" är ett påtagligt exempel på denna januspolitik. Reinfeldt vill dessutom lägga över ansvaret för att minska utsläppen på resurssvaga länder. Klarar inte ett rikt land som Sverige av att begränsa sina utsläpp så har man ingen rätt att ställa krav på utvecklingsländer. Flaskhalsen i klimatförhandlingarna är till största delen de rika ländernas, däribland Sveriges, motsträvighet.
I sitt tal i Oslo nämnde Obama att vi måste vidga vår moraliska föreställningsförmåga för att nå framsteg. I det hänseendet krävs dramatiska förändringar. Inte minst hos den svenska regeringen.
Läs mer om