Under den senaste lågkonjunkturen har företagen knappast ökat sin skuldsättning. Hushållens skulder har däremot ökat med cirka 10 miljarder kronor under samma period. Lånen till privata tillgångar överstiger numera lånen till de investeringar som företag gjort i produktionen. Detta får ekonomerna att tala om en bubbla som riskerar att medföra lånedrivna prisökningar.
Orsakerna till den ökande skuldsättningen är två, dels de stigande priserna på bostäder som en effekt av den bostadsbrist som råder i expansiva områden och hushållens ökade betalningsutrymme vilket gör dem beredda att avsätta mer utrymme för boendekostnader. Enligt Statens bostadskreditnämnd beror sjuttio procent av ökningen av bostadslånen under den senaste tioårsperioden på ökande bostadspriser som en effekt av ökat betalningsutrymme och låga räntekostnader. Samtidigt har bostadslån också använts till annat än rena bostadsköp. En stor del har gått till reparationer, underhåll och standardhöjningar i den egna bostaden, men också till ren konsumtion. För närvarande uppgår till exempel ROT-subventionerna till omkring tio miljarder kronor. Hushållens motsvarande kostnad är till stora delar lånefinansierad vilket också bidragit till att driva upp hushållens skuldsättning.
Det finns dock olika uppfattningar bland ledande ekonomer hur allvarlig bostadsbubblan egentligen är. De allra flesta verkar uppenbarligen göra bedömningen att hushållens skuldsättning inte är något större problem då den absoluta majoriteten av hushållen har förutsättningar att klara sina lån även om ekonomin börjar kärva. Riksbanken verkar dock oroas av ökningen i hushållens skuldsättning då man vid de två senaste räntehöjningarna refererat till detta som ett av argumenten för räntehöjning. Hushållens skuldsättning uppfattas uppenbarligen som ett potentiellt riskmoment i svensk ekonomi.
Vad är då riskerna med en allt för skuldsättning i hushållssektorn? Den första är den mest uppenbara, nämligen att hushållen inte ska kunna klara av att betala sina lånekostnader i kärva tider. Den andra har än större samhällsekonomisk påverkan, men är inte lika uppenbar som den förstnämnda. Detta handlar om att hushållen i kärvare tider skulle vara tvungna att avsätta en större andel av sin disponibla inkomst till lånekostnader vilket skulle innebära att utrymmet för annan konsumtion skulle minska. Detta skulle i sin tur påverka konjunkturen negativt i en redan svår situation och skulle således kunna fördjupa och förstärka lågkonjunkturer. Denna undanträngningseffekt skulle dessutom förstärkas ytterligare om höjda räntor skulle sammanfalla med andra prisstegringar.
Vad kan man då göra åt bostadsbubblan? Lars Nyberg, en av de vice riksbankscheferna, sade för några veckor sedan att " huvudansvaret när det gäller att förhindra uppkomsten av lånedrivna bubblor måste vila på väl utformade regler och effektiv tillsyn". Exempel på sådana regelverk är bestämmelser om lånetak, vilket också införts under hösten då man begränsade bostadslånen till åttiofem procent av marknadsvärdet, och amorteringstvång, vilket skulle kunna konjunktursanpassas. Andra möjligheter är avskaffande av uppskovsrätten med reavinstbeskattningen och en minskad eller slopad avdragsrätt för räntor på bostadslån vilka båda skulle minska hushållens betalningsutrymme och därmed minska prispressen uppåt på bostäder.
Det viktigaste i dagens läge är att inte ignorera att bostadsbubblan finns. Det är därför viktigt att initiera en debatt hur den ska hanteras, så att den inte blir ett samhällsekonomiskt problem.