BENGT-URBAN FRANSSON PITEA-TIDNINGEN.SE: Ibland så kan man börja fundera

På väg till jobbet häromdagen så lyssnade jag på nyheterna på bilradion. En av toppnyheterna var att folkpartiets Jan Björklund kräver en lagändring så att heltäckande slöjor, burka och niqab ska förbjudas i svenska skolor. I inslaget tydliggjordes att Skolverket redan har gått ut med riktlinjer som gör det möjligt för rektorerna att förbjuda användandet av heltäckande slöjor när slöjan uppenbarligen är ett hinder för undervisningen. Men det räcker uppenbarligen inte för Jan Björklund.
Tack och lov har han fått mothugg internt inom Folkpartiet. Ordföranden i den folkpartistiska organisationen Liberal mångfald, Mikael Trolin, tycker att Jan Björklund gör en höna av en fjäder. Trolin menar att antalet elever i heltäckande slöjor är oerhört litet och inte utgör något problem, och att effekten av ett förbud kan bli att dessa flickor drivs ut ur den svenska skolan och in på någon religiös friskola. Det borde vara ett större problem för Jan Björklund och Folkpartiet, eftersom det om något skulle motverka integrationen i det svenska samhället.
Det är inte utan att man börjar undra över vad Jan Björklund har i kikaren. Försöker han rida på den våg som går över Europa när det gäller heltäckande slöjor? Det finns i alla fall anledning att fundera över vad han är ute efter. Jan Björklund säger till Sveriges radio: "Undervisning är kommunikation, det är att kunna se varandra i ögonen och i ansiktet och kommunicera med varandra. Där menar jag att det är extremt olämpligt att man tillåter klädsel som täcker ansiktet". Men det argumentet känns mest tomt och ihåligt. För en liberal, som Jan Björklund borde vara, borde det väl ändå vara en självklarhet att respektera en människas religiösa övertygelse och traditioner. Av det ser man inte ett spår av i hans argumentation.

Burka-utspelet var ju inte första skolutspelet som Jan Björklund hunnit med i veckan. Innan dess så hade han varit ute och krävt att skolk ska skrivas in i betyget och att föräldrarna ska kontaktas samma dag som någon skolkar. I denna fråga så har jag nog lite större förståelse för Jan Björklunds tankar. Skolk är ett problem och slår många gånger undan fötterna för den som skolkar. Att vara på plats i skolan är grundläggande för att kunna tillgodogöra sig de kunskaper man behöver längre fram i livet. I den ändan måste man börja arbetet. Det gäller att höja motivationen för den enskilde att vara där. Sedan borde det vara en självklarhet för alla skolor att omedelbart informera föräldrarna om eleverna inte finns på plats i skolan. Men det borde också vara en självklarhet för skolans elevhälsa att ta skolket som en allvarlig signal. Mycket av det skolk som förekommer har sin grund i sociala problem. Dessa problem löses inte med att skolket noteras i betyget eller att föräldrarna informeras. Tyvärr är det så att många föräldrar inte klarar av att hantera sina barn, vilket till och med kan vara en del av orsakerna bakom skolket.
Att bara satsa på piskan är ingen framkomlig väg. Här gäller det att se människan bakom problemet och sätta in hjälpen där det verkligen behövs. Med piskan kommer man nog åt de elever som skolkar på grund av tristess i skolan eller skolkar för spänningens skull. Motsatsen till piska i form av betygsnoteringar och föräldrainformation är inte slapphänthet. Det är att jobba individuellt med den enskilde tillsammans med hemmet.
Det känns mest som om Björklund genom dessa två utspel är ute efter att försöka visa musklerna inom skolpolitiken. Det lyckas han inte med. Men en sak kan han verkligen. Att nå ut i media.