Det finns tillfällen när det gör riktigt ont i mig när jag inser hur vårt samhälle har kommit att bli. Så kallt och så hårt. Det som den här gången fick det att hugga till i bröstet var när jag läste en granskning som Länstidningen i Östersund gjort kring ett fall. Journalisten Henrik Flygare har i flera artiklar beskrivit fallet Johan. Ett livsöde med ett mycket tragiskt slut. Ett slut som samhället tyvärr är huvudorsaken till.
Johan har varit sjukskriven sedan maj månad 2003 då han fick mycket svår värk i ryggen efter två trafikolyckor i kombination med ledsmärtor på grund av en inflammatorisk process, struma och psoriasis. Ovanpå detta kommer en depression som han medicineras för. Turerna är många. Han får en tidsbegränsad sjukersättning men sedan försvinner ju möjligheterna till detta när alliansregeringen inför nya regler.
I augusti 2010 överförs ansvaret för Johan från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen och Johan får som ett led i arbetslivsintroduktionen arbetspröva på olika platser. Han kommer aldrig upp till en arbetsförmåga på mer än sex timmar i veckan under denna tid. I april 2013 löper hans aktivitetsstöd ut och han blir utan ekonomisk ersättning. Johan har nu åtta läkarintyg utfärdade av fem olika läkare som alla säger att hans arbetsförmåga är helt nedsatt.
Men detta räcker inte. En handläggare på Försäkringskassan gör utifrån dessa läkarintyg en annan bedömning och konstaterar att hans arbetsförmåga inte är helt nedsatt och att han inte har rätt till någon sjukpenning. Johan överklagar men Försäkringskassan avslår hans överklagan. Johan måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande för att inte förlora sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI).
Johan ringer en sista gång till sin handläggare på Försäkringskassan och får då veta av sin handläggare att det där med SIG kan han glömma eftersom man faktiskt kan arbeta även om man har ont om man bara vill. Detta samtal hörde även Johans mamma via högtalartelefon. Efter samtalet gråter Johan och säger att det där var nog sista sparken. Nästa morgon hittas Johan död på golvet i tvättstugan.
Även om Johans lidande är över, är inte lidandet över för de som hamnar i samma situation som Johan. Vittnesmålen om att sådant händer är tyvärr alltför många. Människor bollas runt i systemet och ingen tar ett riktigt ansvar för dem. Det nya hårda och kalla Sverige ser inte till människan utan sätter systemen först. Det är det som gör så ont. Människor blir inte sedda, och man tror inte på dem. Även läkarna blir misstrodda och ifrågasatta. Handläggare på Försäkringskassan pressas så hårt av regelverket att de sätter sig till doms över läkarutlåtanden. Den som vill läsa mer om fallet Johan och Henrik Flygares granskning av fallet kan gå in på Länstidningens hemsida www.ltzs.se.
Vi måste verkligen ta oss en funderare kring om det är ett sådant här Sverige vi vill ha. För Johan var framtiden så nattsvart att han, trots att han hade två små barn och en fru som älskade honom, inte såg någon annan utväg att avsluta sitt liv på golvet i tvättstugan. Tänk vilken smärta, ångest och förtvivlan han måste ha känt. Och detta har vi i samhällets namn varit med om åstadkomma. Vill vi verkligen att samhället ska göra människor så illa? För mig är svaret självklart. Johan hade rätt att få hjälp, att bli lyssnad på och att bli tagen på allvar. Det har alla andra också.
Ingen ska behöva känna att samhället sviker och överger på det sätt Johan fick uppleva. Det är därför det gör så ont när verkligheten visar något annat.