I dessa valtider pågår en ständig kamp om vem som skall ha rätten att definiera verkligheten. Regeringen gör sitt bästa för att släta över alla samhällets problem medan oppositionen kämpar med näbbar och klor för att avtäcka regeringens misslyckanden. I mitten står fascisterna och leker med myter och halvsanningar, spelandes på oron och otryggheten som finanskrisen skapat. Allt fler accepterar snedvridna verklighetsbilder i ett desperat försök att hitta tryggheten som en gång fanns. Vem äger egentligen makten och vad är egentligen sanningen?
Ett stort problem med dagens samhällsanalys är att partierna i mångt och mycket övergivit de stora ideologiska verklighetsbeskrivningarna. Ideologi har hjälp att väva samman en enhetlig syn på samhällets byggstenar och grundläggande problematik. Genom att luckra upp sina egna grundvalar, i jakten på den grå väljarmassan, har man kapitulerat från positionen där man på ett enhetligt sätt kan beskriva verkligheten. De traditionella partierna anses vara luddiga och varje gång det går dåligt för något av dem sägs det att ”partiet måste bli tydligare”. Budskapet från dagens politiker tydligt på i alla fall en punkt: Innehållet har mindre betydelse än förpackningen.
Genom att partierna blivit ytligare vinner det populistiska och fascistiska SD ytterligare inflytande. Dels har de fördelen i att de inte förväntas bete sig städat (Järnrörsskandal m.m) och dels har de en ideologisk beskrivning av världen. Att denna ideologi grundar sig i nationalromantik och berättelsen om den framtid där den ”svenska kulturen” (Se även Vita rasen) skall leva i ett förlovat land, det ror hem de otrygga och rädda. Genom att skapa ett ”vi och dom” utnyttjar fascismen majoritetens otrygghet, som ofta skapats genom ekonomisk kris, för att själva tjäna makt och inflytande. Det är så klassiskt som det går att bli.
Att förstå sig på dessa mekanismer borde ligga i allmänhetens intresse. Istället har vi dock ett samhälle där naturvetenskapen har högre status än samhällsvetenskapen, vilket steriliserat vår bild av verkligheten. Många ser på samhället som av naturen skapat och bortom vår makt, trots att det är vi gemensamt som socialt skapat samhället och dessa olika institutioner. Likaså har vi bestämt oss för att det existerar en nation som heter Sverige och ett folk som heter svenskar. Det är ett socialt konstrukt, utifrån sociala skeenden i en social verklighet.
Vi människor bär makten över verkligheten och det är vi som äger sanningen. Genom våra gemensamma krafter kan vi göra i princip vad som helst. Vi kan upplösa nationsgränserna och vi kan avskaffa världssvälten. Istället bråkar vi om makt i en värld där vi bränner mat för att det inte är ”lönsamt” att sälja överflödet. En värld där vi slänger bort högteknologiska föremål gjorda på dyrbara resurser för att det kommit en nyare, coolare modell. En värld där de rikaste 85 personerna äger lika mycket som halva världens befolkning gemensamt.
Jag hoppas att människor i mitt kära Piteå i alla fall är nog skarpa för att se igenom politikens rökridåer. Sverige behöver ett socialt uppvaknande och i höst hoppas jag att ni röstar på allt utom fascismen.