Sverige är ett samhälle som står mitt uppe i en tid av förändringar. Förändringar som sker i en allt högre takt och som blir allt tydligare ju längre tiden går. En tid där politiska systemskiften påverkar människor i deras vardag men också en tid där globaliseringen gör oss allt mer beroende av förändringar som sker i vår omvärld. En tid där klyftorna växer mellan den som gynnas av förändringarna och den som missgynnas. Vi ser ett samhälle där gapet mellan den högutbildade och den lågutbildade växer sig allt större, där klyftan mellan rik och fattig växer allt fortare och där skillnaderna mellan tillväxtregioner och avflyttningsbygder blir allt mer markant och påtaglig.
Dessa samhällsförändringar får djupgående konsekvenser i vårt samhälle om vi bara passivt ser på utan att ingripa. Än mer långtgående lär konsekvenserna bli om man fortsätter bedriva en politik som aktivt verkar för att öka klyftorna i vårt samhälle.
Alltför många i vårt samhälle får se baksidorna av den samhällsomvandling som pågår. På många håll i vårt land har man fått se hur enklare jobb som inte kräver en högre utbildning försvunnit när produktionen flyttats till låglöneländer i Baltikum eller Asien. På andra håll i vårt land är det avfolkningsproblemen som slår till med full kraft. Man får se hur samhällsutvecklingen i rasande takt går åt fel håll. Samhällsservice i olika former som försvinner, skolor läggs ner, bensinmacken tvingas stänga, busslinjer som läggs ner och svårigheter för de äldre att få tag på boende när man inte längre känner att man kan bo kvar i sitt hus. Allt detta leder till en känsla av utanförskap. Och i känslan av utanförskap frodas bitterhet mot det samhälle som man upplever sviker.
Många gånger raljerar man i media över att det är kränkta vita män som är den grupp som i högst grad attraheras av populistiska och/eller främlingsfientliga partier och rörelser. Men nästan aldrig talar man om grunden till den bitterhet som gör att dessa personer tilltalas av dessa rörelser. Att dessa kränkta vita män upplever att benen slagits undan för dem själva eller någon i deras direkta närhet och hur ingen gett dem en hjälpande hand så att de kunnat resa sig igen. Inte heller talar vi om hur deras verklighetsbild formas i medvetenheten om vart jobben tagit vägen och i medvetenheten om att välfärden i deras närhet vilar på en allt bräckligare grund. Vi talar inte heller om hur det mitt uppe i denna uppgivenhet och frustration är lätt att reagera mot allt som känns nytt och okänt. Men vi måste börja tala om de bakomliggande problem som bidrar till att främlingsfientligheten och aversionen mot samhället växer i dessa grupper.
För oss socialdemokrater står det klart att grogrunden för den allt mer uttalade och växande främlingsfientligheten i, och aversionen mot, dagens samhälle står att finna i samhällets svek. I nedmonteringen av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. I nedmonteringen av välfärdssystemen. I nedmonteringen av regionalpolitiken. I den politik som leder till att klyftorna växer.
Därför måste vi byta inriktning på politiken. När människor förlorar jobben måste de få utbildning så att de kan konkurrera om andra jobb. När man blir sjuk eller arbetslös måste man få känna att det fortfarande är möjligt att gå med ryggen rak. När samhällsservice och välfärd i avfolkningsbygder hotas måste man känna att samhället går in och garanterar en vettig lägstanivå. Man måste helt enkelt känna att det övriga samhället bryr sig om att även jag ska ha det bra.
Om vi fortsätter med att föra en politik som drar isär vårt samhälle kommer problemen att växa sig allt starkare. Det får bara inte hända. Det är därför som vi räknar antalet dagar fram till valdagen. Den dag då vi måste se till att det skapas en rödgrön majoritet i riksdagen så att det blir möjligt att föra en politik som på allvar inriktas mot att minska klyftorna i vårt samhälle och att ge människor verktyg för att hantera den samhällsomvandling som vi står inför.