I Japan är effekterna av jordbävningen, med den efterföljande tsunamin, varit enorma. Hela städer har mer eller mindre utplånats, människoliv har släckts, människor lever i nöd efter att ha blivit hemlösa, kärnkraftsverk har skadats och radioaktiv strålning sprids. Det är inte underligt att dessa händelser dominerar nyhetsrapporteringen, och därmed även våra medvetanden. Det är helt enkelt mänskligt.
Samtidigt fortsätter människors kamp för en bättre vardag i Libyen, och i andra diktaturer i Mellanöstern. En kamp som fortgår, men som allt mer trycks bort från nyhetsrapporteringen. I Libyen slår härskaren Muammar Gaddafi tillbaka allt hårdare mot de oppositionella, och använder sina enorma vapenarsenaler till att krossa den egna befolkningen i vad som allt mer börjar likna ett blodbad.
I Tripoli har Gaddafi obönhörligt krossat alla protester, och från staden Zawiya kommer rapporter om hur stridsvagnar och tungt artilleri satts in mot befolkningen för att slå ner upproret. Oskyldiga människor som inte annat önskar än sin egen frihet får plikta med sina liv, och det är knappt så att vi höjer ögonbrynen längre här i väst.
Tvehågsenheten hos de västliga demokratiernas ledare kring hur man ska agera är kanske förståelig, men får absolut inte resultera i att man i slutändan inte agerar mot den libyska statens övergrepp mot den egna befolkningen. Ett steg i rätt riktning vore att ge Arabförbundet stöd för det flygförbud som de under helgen beslutade att införa, efter att man dessutom uttalat att den libyska regimen saknar legitimitet. Med tanke på hur Arabförbundet tidigare agerat så är detta att betrakta som mycket kraftiga åtgärder gentemot en av sina medlemmar, och borde därför kunna inspirera västliga ledare till att också agera.
En flygförbudszon över Libyen skulle stoppa Muammar Gaddafis möjligheter att genomföra flygattacker mot befolkningen, men framförallt skulle ett sådant förbud visa på allvaret i omvärldens syn på situationen i Libyen. Framförallt skulle det kunna fungera som en varningsklocka till den libyske ledaren och hans anhängare om att världssamfundet är beredda att agera avsevärt hårdare om det brutala våldet mot de oppositionella fortgår.
Varför tvekar då den demokratiska världens ledare? Är det av rädsla för långvarig inblandning á la Afghanistan, eller handlar det om rädsla för hur den inhemska opinionen ska reagera. Eller är det så illa att frågan håller på att sopas bort från världssamfundets dagordning och helt enkelt falla i glömska.
Men vad skulle effekten bli om västvärlden struntar i att stödja den demokratiska kampen i Libyen och Muammar Gaddafi kan sitta kvar som libysk härskare och diktator i orubbat bo? Ger man inte då signalen till andra diktatorer att det är fritt fram att kväsa uppror med våld och död? I så fall är också budskapet till människor som lever i förtryck runt om i vår värld att de inte ska räkna med stöd från oss i väst om de vill slå sig fria från sina bojor. Det får helt enkelt inte ske.
Så även om situationen i Japan pockar på vår uppmärksamhet så får det inte innebära att vi låter Libyen hamna i skuggan av jordbävningen och tsunamin. Vi måste tvinga oss själva att hålla kvar fokus även på situationen i Libyen och fortsätta ge stöd till kämparna som riskerar sina liv för friheten.