Sätt dig ner ett tag och fundera över vilka ministrar du sett i tidningar, radio och tv de senaste veckorna. Risken är stor att det blir färre än du tror. För skulle man ge den här regeringen ett öknamn så skulle det kunna vara "Den osynliga regeringen", eller kanske "De frånvarandes förening". För lite känns det som så.
Kan du påminna dig när centerledaren Maud Olofsson gjorde ett påtagligt avtryck i den svenska dagspolitiken senast. På något sätt känns det som om det var vid någon av Saab-kriserna där i början. Problemet är bara att jag har svårt att placera in detta i tiden. Var det före eller efter valet. Men det borde ju ha varit efter valet. För i valrörelsen så syntes hon ju i alla fall.
Jan Björklund har ju visserligen varit ute i media senaste veckan och sågat Libyen-uppgörelsen med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men det var ju första gången på mycket länge som han gjorde ett utspel som inte handlade om betyg eller disciplin i skolan.
Göran Hägglund är kanske den av de borgerliga partiledarna som visar upp sig i rampljuset oftast vid sidan av Fredrik Reinfeldt. Att ingen visserligen kommer ihåg i vilka frågor han uttalat sig är kanske inte helt bra, men å andra sidan så kanske det vore ännu sämre för Kristdemokraternas opinionssiffror om folk lade märke till vad partiet och Göran Hägglund vill genomföra. Det går ju nog dåligt nu när väljarna inte ens minns det.
Om man går ner på ministernivå under partiledarna så blir ju frånvaron och osynligheten än mer påtagande. Kommer ni ihåg vad region- och IT-ministern heter? Och erkänn nu. Ni som kommer ihåg det är endera kalenderbitare som sätter en ära i att kunna alla ministrarna, politiknördar eller så kommer ni ihåg det för att ni är lokalpatrioter och hon en gång i tiden råkade vara gift med en av ortens söner. Men inte kan man väl påstå att Anna-Karin Hatt bidragit till att förändra det svenska samhället i grunden.
Catharina Elmsäter-Svärd, Erik Ullenhag, Ewa Björling, Stefan Attefall, Peter Norman och Tobias Billström kan väl inte direkt sägas vara ministrar som man med lätthet direkt kan koppla ett ansikte till. De har totalt drunknat i det maktvakuum som finns runtomkring herrarna Reinfeldt och Borg. Det är säkerligen inte så att Fredrik och Anders medvetet går in för att totaldominera den borgerliga halvan av den politiska scenen i Sverige, utan det har bara blivit så. Men det är ändå ett problem och då inte bara för borgerligheten, även om problemen är mest uppenbara där. Det är ju bara att titta på opinionssiffrorna för FP, C och KD. Det blir också ett problem för Socialdemokraterna då det bara finns ett parti och i det närmaste två ministrar att förhålla sig till. Nu ska man i ärlighetens namn säga att Carl Bildt och Hillevi Engström lyckas ta sig ur Reinfeldts och Borgs skugga då och då. Men så är de ju moderater, så det underlättar kanske. Det blir lätt tjatigt för oppositionen att slå mot samma två personer, och samma parti, hela tiden.
Nog skulle det vara trevligare med en större mångfald i den politiska debatten. Det behövs fler profiler och personer som vill, vågar och förmår ta mer plats. Det blir mer dynamiskt då, och framförallt mer vitalt. Och det behövs. Sannerligen!