"Okritiskt hyllande av tunn klimatsoppa", löd rubriken.
I en annan kolumn i Dagens Industri skrev Johan Norberg om samma program:
"Varför intervjuas inte en enda forskare som är mindre alarmistisk? Varför finns inget kritiskt förhållningssätt till påståenden som ofta har bemötts i vetenskapliga tidskrifter?"
Båda verkar vara störda och allmänt obekväma med att SVT visar en serie om klimatförändringarna. Inte för att serien skulle innehålla fel utan för att den framför budskapet att klimathotet är på allvar.
De framträdande svenska nyliberalernas reaktion är intressant därför att den går på tvärs mot en stark internationell trend.
Miljöfrågorna är inte längre något enbart för miljöpartier och partier till vänster utan har blivit alltmer accepterade av det politiska etablissemanget (även om det fortfarande är sämre med handling).
I USA kräver tunga demokratiska kongresskomitteordföranden efter valet att presidenten ska acceptera gränser för utsläpp av växthusgaser.
I Storbritannien står premiärminister Tony Blair bakom en uppmärksammad rapport om klimatförändringarnas ekonomiska konsekvenser. Den centrala slutsatsen är att nyttan av att agera kraftfullt i tid betydligt överväger kostnaderna.
Med åtgärder insatta nu betalar vi ett relativt lågt pris för att undvika en stor framtida risk.
EU-kommissionen ordförande Jose Manuel Barosso har visat allt större intresse för miljöfrågor. I ett uttalande har han sagt:
"Klimatförändring är inget som Europa har råd att lägga i en hög för alltför svåra frågor. Att vänta och se är inget alternativ, vi måste agera nu."
De svenska nyliberalerna går alltså i otakt med tiden. Och det beror förstås på det politiska kraftfält som omgärdar en aktiv miljöpolitik. Miljöförstöringen och utsläppen avslöjar marknadens tillkortakommanden. Det är uppenbart att marknadsliberalismens osynliga hand inte förmår skapa en värld med ren luft och drickbart vatten.
En framgångsrik miljöpolitik måste bygga på gemensamma insatser i ett globalt perspektiv. Ökat samarbete mellan länder betyder mer av samordnad politik och mindre av marknadskrafter.
Även om marknadsmekanismer kan användas som medel i miljöpolitiken så kräver den omställning som är nödvändig oundvikligen mer av samhällsstyrning.
Klimathotet reser också allvarliga frågor om klyftorna mellan rika och fattiga i världen. Kan vi i den rika världen bara egoistiskt fortsätta en konsumtion i överflöd utan hänsyn till hur vår livsstil påverkar övriga världen?
Miljöfrågorna är också en murbräcka mot borgerlig individualism, tanken att var och en får klara sig själv bäst den kan. Klimathotet kan bara avvärjas om människor agerar solidariskt och tillsammans.
Att de svenska nyliberalerna vantrivs i klimatdebatten är mot den här bakgrunden inte alls konstigt.
Det är inte deras frågor som står på dagordningen. De spelar på bortaplan.