Julen är en tid av glädje, värme och kärlek sprider sig runt omkring mig. Vi ser fram emot ledighet. Tid att andas. Att hämta ny kraft inför det nya året som snart väntar oss. 2014. Men tiden kring jul är även en tid med mycket känslor. Minnen, sorg, svek och smärta. Obesvarade frågor som fortfarande finns kvar.
Julen är en tid då jag ibland flyr verkligheten för en stund och skriver. Att skriva är något jag gjort sen jag var liten. När jag var glad eller ledsen skrev jag brev till mamma för att förklara. Jag minns hur jag kunde lägga brevet under hennes kudde och sedan vänta på hennes svar. Det kom alltid. När jag blev vuxen fortsatte jag skriva. Dikter. Berättelser. Korta texter. Långa texter. Att skriva har hjälpt mig i många tuffa stunder i livet. Det har varit mitt sätt att bearbeta. MITT sätt att resonera med mig själv och se framåt.
I dag är en sådan dag när det finns tid att tänka. En sådan dag då jag skriver. När jag vaknade i lördags morse värkte hela min kropp, varje liten rörelse gjorde ont, skar som en kniv i mig. Jag hade drömt igen, om dig, om oss, om det som hände. Det var så verkligt. Det är oftast det. Det var en sådan där morgon när jag helst velat somna om igen och låtit drömmen få ett annat slut.
Jag drömde om den julaftonsmorgonen. Då vi träffades för allra sista gången. Hur han tittade på mig och hur min blick mötte hennes. Hans nya kärlek och livskamrat. Det var då jag såg rädslan i hennes ögon och hur de ropade på hjälp. Min hjälp. Jag kan än idag minnas känslan jag bar inom mig när jag stängde dörren. Det var som om jag visste. Att hon behövde mig. Att jag skulle hjälpa henne bort. Jag visste vad hon gick igenom. Jag hade själv varit där. Den känslan sitter ännu kvar, tydligt och klart, trots att det gått fem år sen det hände.
”I drömmen är allt KAOS. Jag skakar, håller telefonen hårt i handen och knyter den andra så hårt att jag inte ens känner naglarna som pressas in i huden. Jag är ensam i rummet, jag har haft kontroll fram tills nu. Tårarna rinner nerför mina kinder medan jag försöker tvinga de tillbaka, hjärtat slår snabbare och snabbare. Andas Emelie, andas. Jag hör de andra på nedervåningen, de som inte har någon aning än så länge. Jag vet att jag kommer krossa hennes hjärta när jag berättar att han är borta. Jag torkar tårarna, biter ihop och öppnar dörren. Golvet gungar. De annars så stadiga fötterna orkar knappt bära min kropp, viljan får mig att orka en kort stund till. Hennes reaktion är väntad, hon är knäckt. Jag är också knäckt men ingen kan se det på mig. Jag håller på att gå sönder inuti, jag är helt slut. Jag låser in mig på toaletten, ensam, och låter allt komma. Jag kräks ur mig all ångest och trötthet, jag släpper fram tårarna som väller ner för mina kinder ner i toaletten. Jag är som en ballong som varit på väg att spricka i nästan fem års tid. Ballongen har spruckit. Luften går bara ur mig. Jag är arg, förbannad över hur han kan göra något så idiotiskt, så egoistiskt. Vårt liv ihop spelas åter upp på mina hornhinnor. Det är över. Slut.”
Svettpärlorna rinner från min panna när jag slår upp ögonen. Snabbt inser jag att det bara var en dröm. Efter en stund är mina andetag lugna igen. Jag vänder mig om och känner Björns varma hand stryka lugnande på min rygg. Så vet jag att jag aldrig behöver vara rädd igen. Att jag aldrig någonsin kommer leva den mardrömmen igen.