I tidningar och tv har vi kunnat följa debatten kring de så kallade Fas-3jobben och hur anordnarna får betalt för att ta emot långtidsarbetslösa och anordna sysselsättning för dessa där de ska utföra arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället som annars inte skulle ha blivit utförda. Dessa arbetsuppgifter ska utföras till en mycket låg ersättning. Men bakom denna så välputsade fasad klädd i orden "arbetsuppgifter meningsfulla för samhället" döljer sig något annat, ett högre syfte som man inte vill tala högt om eftersom andra och mer långtgående strategier då skulle bli alltför uppenbara för den stora massan. För det finns en sådan dold agenda bakom hur de så kallade FAS-3jobben är utformade och det innehåll jobben får ha.
Det är nämligen så att det är själva meningslösheten i sysselsättningen som poängen med denna arbetspolitiska åtgärd finns. Det sägs nämligen ingenting om att arbetsuppgifterna ska vara meningsfulla för den enskilde, bara att de ska vara meningsfulla åt samhället. Dessutom så skulle arbetsuppgifterna inte ha utförts i annan form. Risken att arbetsuppgifterna upplevs som meningslösa är uppenbar, och att de som upplever att de fått meningsfulla arbetsupgifter troligtvis utför arbete som bryter mot intentionerna i Fas-3.
Forskarna Johan Viklund och Anders Forslund i Långtidsutredningen slår huvudet på spiken när de beskriver åtgärderna inom Fas-3 på detta sätt: "Genom att programmen ’konfiskerar’ den arbetslöses tid, så kan såväl en anvisning till ett program som förväntan om att en anvisning komma att inträffa påverka den arbetslöses sökaktivitet." De fortsätter: "Den befintliga litteraturen visar att sådana anvisningseffekter, hoteffekter eller som vi valt att kalla det annonseringseffekter kan skapas på flera olika sätt."
Men vad innebär detta om man nu ska använda ett språk som fler förstår? Enkelt uttryckt att den arbetslöse inte ska få förfoga över sin egen tid utan sysselsättas med uppgifter som gör det mer attraktivt att ta ett nytt jobb till sämre villkor än vad man tidigare skulle ha accepterat. Men hur ska man då åstadkomma detta. Jo, genom att se till att "jobben" i Fas-3 är så meningslösa att det upplevs som ett straff att hamna i åtgärden. Själva annonseringseffekten som Viklund och Forslund talar om är i själva verket medvetenheten hos den arbetslöse om risken att hamna i Fas-3, och att den medvetenheten är det som ska få den arbetslöse att förändra sitt sökmönster. Åtgärden får därför på intet sätt framstå som attraktiv. Då bidrar detta inte till att sänka den arbetslöses trösklar för att ta ett låglönejobb. Det är själva meningslösheten i kombination med låg ersättning som ska få den arbetslöse att acceptera ett jobb till lägre lön än vad han eller hon skulle ha gjort tidigare.
Fas-3 är misshandel av de arbetslösa. Deras självkänsla knäcks. Detta i stället för att stärka dem så att de kan konkurrera om jobben på arbetsmarknaden. Det handlar mer om att bryta ner i stället för att bygga upp. På ett anonymt diskussionsforum hos tidningen ETC skrev en arbetslös följande starka och talande ord: "Jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vad det var jag gjorde fel egentligen, varför jag inte klarade av att vara attraktiv för arbetsmarknaden ... En människa är någon som arbetar och får betalt. Vem är jag om jag är den som man får betalt för att förvara och sysselsätta?" Mitt i meningslösheten dödas självkänslan hos många av de arbetslösa. Det är inte det samhälle vi vill se.