En av mina vänner har börjat kalla socialdemokraterna för de nyaste moderaterna. Hon menar att det är en grov miss att - som partiledningen tycks göra - utgå ifrån att alla i första hand tänker på sin egen ekonomi. En del vill faktiskt ha ett anständigt och rättvist samhälle och är beredda att vara solidariska via skatten.
Jag vet inte, jag. I en tidigare krönika har jag förfäktat att socialdemokratin har problem med förborgligandet av arbetarklassen/väljarkåren. Det är, tror jag, ett av skälen till att väljarna svek vid föregående val. Det är också ett av skälen till att partiledningen svajar när det gäller bland annat skattefrågan.
Förborgerligande är en huvudfråga i den nyss utkomna avhandlingen Rörelsens ledare av Petra Pauli. Som titeln antyder handlar det om vilka ledare och ledarideal som är förhärskande i arbetarrörelsen. Pauli undersöker partiet och fackföreningsrörelsen med utgångspunkt från bland annat teorin om oligarkins järnlag. Den stipulerar att varje demokratisk organisation som bildas inte kan behålla sin demokratiska stuktur därför att det är närmast ofrånkomligt att det inom organisationen utvecklas en elit. Så också inom arbetarrörelsen, och på sikt försvagar det arbetsklassen, enligt teorin.
Petra Pauli undersöker hur karriärvägarna ser ut inom rörelsen och hon studerar också vilka ideal som är vägledande när det gäller val av ledare i arbetarrörelsen. Hennes forskning visar att man i den svenska arbetarrörelsen tidigt var medveten om riskerna med förborgligande och elitism. För att motverka detta har karriärvägar nogsamt strukturerats via fackföreningsrörelsen och på senare år även via SSU. Samtidigt har ett ledarideal utvecklats som bygger på dygder som klasskänsla, lojalitet och idealism. Även när rörelsen rekryterat akademiker till ledarpositioner har man sett till att dessa ideal präglat de aktuella personerna. En Pauli har SAP och LO varit framgångrika i att odla fram många ledartyper som trots sin elitposition kunnat bevara en air av rejäl arbetarklass.
Enligt min tes har man inte varit lika framgångsrik med att inympa idealen i väljarkåren. Den är inte lojal och idealistisk. Dessutom har jag intrycket av att arbetarklassen helst vill tillhöra medelklassen i fråga om livsstil och konsumtionsmönster.
Ett problem med rörelsens ledarideal var att det knöts till manlighet och endast män kunde länge komma ifråga för ledande poster, till exempel som statsråd. Avhandlingen belyser hur svårt dessa ledarmän hade att se kvinnor som ledare. Ett antal kvinnor har i memoarer beskrivit grabbighet och ibland också uttalad kvinnofientlighet i elitskiktet ända fram till 1990-talet. Det har yttrat sig i exempelvis en sexistisk jargong - minns fittstimsdebatten på 1990-talet - som legat i linje med snacket på verkstadsgolvet, eller i alla fall föreställningen om hur detta snack gick.
Parallellt har SAP och LO officiellt drivit jämställdhet som en viktig fråga sedan 1970-talet. Men informellt har ändå klass gått före kön ända fram till 1990-talet. Då gick inte längre att förneka att väldigt många arbetare var kvinnor. Klass och kön jämställdes på ett ideologiskt plan. Varannan damernas var en strategi. Ett antal kvinnor har också nått toppositioner.
Med Juholt, Löfven och Thorwaldsson omfamnar rörelsen åter en manlighet av traditionellt snitt i ledarskiktet. Enligt opinionsmätningarna verkar denna strategi funka, åtminstone just nu. Det är omodernt, konservativt och tyder inte på nytänkande. Men för vissa är det kanske tryggt?