I huvudet på en liberal
OPINION. Niklas Ekdal är rankad som en av Sveriges tio viktigaste opinionsbildare. Som chef för Dagens Nyheters ledarredaktion skriver han på en plats som bestämmer dagordningen för en hel del av den politiska debatten i Sverige.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
För en tid sedan (24/6) skrev Niklas Ekdal en ledare om fördelningspolitiken som inleddes med en beskrivning av svensk ekonomi.
Ekdal skrev att Sverige kring 1980 hade den jämnaste inkomstfördelningen som någonsin registrerats i ett industriland.
Sedan dess har dock jämlikheten minskat och det har, enligt Ekdal, släppt loss de produktiva krafterna.
BNP har nästan fördubblats, samtidigt som priserna på varor sjunkit kraftigt, skrev han. Medelsvenssons köpkraft är mångdubblad.
Ursäkta, men vad är det för land Niklas Ekdal talar om?
Sverige kan det ju inte vara eftersom beskrivningen inte stämmer.
BNP har visserligen ökat mellan 1980 och 2006, men bara med drygt 60 procent i fasta priser.
Priserna har inte sjunkit på vare sig varor eller tjänster. På enstaka hemelektronikprodukter, visst, men konsumentprisindex har mer än fördubblats sedan 1980.
Medelsvenssons köpkraft är därför inte mångdubblad. De disponibla inkomsterna har ökat med bara 40 procent mellan 1980 och 2005.
Dessa fakta hade bara tagit några minuter att kolla på nätet. Varför skriver Ekdal ändå som han gör?
Jo, han driver en politisk tes. Ekdals resonemang ser ut så här: Jämlikhet bromsar den ekonomiska utvecklingen. Först när jämlikheten efter 1980 minskade tog tillväxten i Sverige fart igen.
Men eftersom fakta inte stöder tesen måste han möblera om dem så att de passar teorin.
Jämlikheten - mätt med så kallade Gini-koefficient - har minskat i Sverige, det är sant. Den stora försämringen ägde rum parallellt med 1990-talets ras i sysselsättningen.
Men det är svårt att hitta den koppling mellan hög jämlikhet och svag tillväxt som Ekdal antyder.
I Danmark, som borgerliga debattörer gärna lyfter fram i andra sammanhang, är inkomstfördelningen jämnare än i Sverige, utan några synbart negativa effekter på tillväxten. Ekonomiskt framgångsrika länder uppvisar väldigt olika grad av inkomstorättvisor.
Inom OECD är klyftorna störst i Mexico, Turkiet och Polen - länder som visserligen växer snabbt, men från en mycket låg standardnivå.
Tanken att minskad jämlikhet skulle vara en förutsättning för tillväxt är mer en ideologisk trossats än en fastlagd sanning.
Den nordiska modellens särmärke har ju varit att förena hög jämlikhet med hög tillväxt och en väl utbyggd välfärd.
Den politiska utmaningen borde även för en liberal vara att skapa ett samhälle där tillväxt och jämlikhet går hand i hand, inte ett där klyftorna ökar.