Tänk ändå vad tiden går fort. Det var ju inte länge sedan det var ljust länge på dagen. Nu är det mörkt alldeles för tidigt. Mörkt när man går till jobbet, och mörkt när man går hem. Det är den tunga biten med mörkret. Eller rättare sagt en av de tunga sakerna med mörkret. En annan är att köra bil långa sträckor i mörkret. Men det blir ju tack och lov bättre när snön har kommit. Den reflekterar ju på ett fantastiskt sätt, och underlättar i och med detta en hel del. Men det kompakta höstmörkret, särskilt i kombination med regn, är inget annat än ett elände för en bilförare.
Ändå tycker jag om mörkret. Även om det inte alls är på samma förväntningsfulla sätt som det är med ljuset. När ljuset skänker energi och föder en vilja att ge sig ut utanför lägenhetens fyra väggar så ger mörkret ett lugn och en vilja att slå sig till ro innanför väggarna. Mörkret liksom förstärker känslan av att lägenheten är ens egen lilla skyddande kokong där jag får rå om mig själv och för en stund glömma världen utanför.
Tänk bara den mysfaktor som ett tänt ljus på bordet kan medföra en tidig morgon. Den klara lågan liksom letar sig in i ens själ och talar lugnande och uppmuntrande till en. Och ett tänt ljus kan verkligen beveka det mörker som verkade så kompakt och ogenomträngligt stunden innan.
För mig är hösten, liksom våren, faktiskt en förväntansfull tid. På våren är längtan efter sommar och värme så stark. Lika stark är den längtan efter adventstiden och julen. Det är nämligen en av mina favorittider på året. Det har säkerligen att göra med att julen alltid varit central för min mammas sida av släkten. Jag kan med en norm värme minnas allt julpyssel och julstök som vi barn fick göra med min mormor. Varje år kom hon på något nytt som skulle göras. Vissa år handlade det om att trycka bonader och gardiner med julmotiv. Och visst var det en särskild känsla när dessa sedan sattes upp år efter år. Ett annat år så kunde det handla om att bygga ett fågelbord där fåglarna kunde få sina frön serverade.
Men framförallt handlade julen om en gemenskap där ung och gammal delade samma upplevelser. Att klä granen tillsammans, att sätta upp julbonader och juldekorationer och att baka tillsammans. Det mesta av julens förberedelser skedde tillsammans. Men det handlade också om alla de stunder då barn och vuxna bänkade sig tillsammans för att se dagens avsnitt av julkalendern för att därefter gemensamt öppna dagens lucka i julkalendern.
Ett annat av de minnen som lever starkt kvar i mitt minne var det självklara inslag i julfirandet som ljuständning på kyrkogården utgjorde. I samlad tropp gav vi oss alla av till kyrkogården för den långa runda som det innebar att tända på släktens alla gravar. Lagom till allhelgonahelgen hade vi dessförinnan fått vara med och dekorera de grankransar som skulle pryda släktens alla gravar. Och fortfarande kan det kännas väldigt speciellt de gånger jag följer med upp på kyrkogården för att tända ljus. Men nu är det fler gravar att gå till. Min mormors grav, min mosters grav, min gammalmosters grav och min pappas grav fanns ju inte med då. Men nu finns de också med på rundan. Men tack vare ljuständningen där i mörkret så är de fortfarande en påtaglig del av gemenskapen. Den första allhelgonahelgen min pappa var död blev det dessvärre nog så ljust. Ansvaret för ljuständningen hade landat på mig och min kusin Ingela. Alla andra var bortresta. Och där i stormen lyckades vi ställa en marschall för nära kransen på min pappas grav. Efter någon timme ringde en kvinna förskräckt och berättade att hon upptäckt att kransen stod i ljusan lågan. Den lågan spred verkligen ljus i mörkret den kvällen för gissa om jag och min kusin fick oss ett gott skratt.
Någonstans där i mörkret finns det ljus som du behöver. Kom ihåg det nu när mörkret tätnar allt mer.