I dag skulle USA ha slagit i det tillåtna lånetaket som kongressen fastställt, och landet kunde ha tvingats ställa in sina betalningar, om inte de båda partierna i kongressen kommit fram till en kompromiss. Nu lyckades man till slut sätta sig över de mest extrema formerna av partistrategiskt tänkande och sätta ansvaret för såväl den amerikanska ekonomin som för världsekonomin i centrum. Men priset har varit högt för Barack Obama då demokraterna fått backa från sina viktigaste mål med saneringsarbetet. De mest konservativa och högljudda republikanerna i Tea Party-rörelsen har lyckats blockera skattehöjningar för de rikaste och tvingat fram hårdare nedskärningar inom den amerikanska staten än vad demokraterna velat acceptera. Risken är stor att detta kommer att slå tillbaka mot presidenten då saneringspaketet slår hårdast mot de fattigaste i det amerikanska samhället och riskerar att öka de ekonomiska klyftorna i landet. Detta helt i strid med de politiska ambitioner som Barack Obama gav uttryck för när han valdes till president.
Hela den politiska process som lett fram till den kompromiss som nu presenterats väcker en rad frågor kring hur det politiska systemet i USA förmår hantera kriser som denna. Den maktdelningsprincip som landets konstitution bygger på, och som ofta lett till att de båda kamrarna i kongressen haft olika majoriteter riskerar att skapa förlamning och ger dessutom ett obehagligt stort utrymme för den typ av extrema påtryckargrupper som Tea Party-rörelsen är ett exempel på. President Obama sitter mer eller mindre som gisslan i en situation där andra kan diktera hårda villkor genom att sätta hela världsekonomin på spel. Och där man också sätter detta på spel utan att tveka. Allt för att stärka sin egen politiska maktbas.
Man kan lätt få känslan av att tricket med att höja lånetaket i ekonomin är ett påfund som det demokratiska partiet hittat på, och som de konservativa ska stoppa till varje pris. Men så är absolut inte fallet. Republikanen George W Bush höjde lånetaket sju gånger under sin regeringstid och Ronald Reagan gjorde samma manöver vid inte mindre än arton tillfällen under sina åtta år vid makten. Så det republikanska partiet är minst en lika god kålsupare som det demokratiska partiet i detta fall.
Den fråga som progressiva krafter runt om i vår värld bör ställa sig är hur Tea party-rörelsens framgångar kommer att påverka den politiska utvecklingen i allmänhet. Stora framgångar för den politik med försvar av de rikas position i samhället och en starkt nedmonterat skyddsnät och minimerad statsapparat som Tea Party-rörelsen förespråkar kan komma att inspirera ultrakonservativa rörelser på andra håll och ge dem ny energi och kraft. Det vore förödande i kampen för ett mer jämlikt samhälle.