IDA ELIASSON: I en värld fylld av hat, våld och krig

Jag hör öronbedövande ljud av vapen som avfyras. Det låter högt, så det måste vara i närheten som skottlossningen äger rum. Jag känner direkt att rädslan gör att adrenalinet i min kropp pumpas ut med en väldig fart. De andra ber mig gå och sätta mig inomhus för att komma i säkerhet, bort från det som oväntat händer. Men jag förstår verkligen inte varför jag måste gå in och sätta mig när de andra står kvar där ute. Skulle det hända något med dem, skulle jag förmodligen inte klarat mig på egen hand, och då hade det väl varit lika bra att det hände oss alla något.
Skottlossningen upphör efter en stund, och helt plötsligt är det precis som om ingenting hade hänt. Allt på platsen återställs snabbt och alla visitationer av människor och fordon rullar på precis som det hade gjort, bara minuter sedan, innan skotten yrt i luften.

För mig, som för första gången i mitt liv, varit med om detta och som aldrig hade kunnat föreställa mig om hur känslan av en sådan upplevelse kunde kännas blev hela situationen rätt obekväm. Hur kunde dessa människor bara fortsätta med sina sysslor utan att visa minsta lilla tecken på att de berörts av det som precis hade hänt? Hos mig väcktes det en hel del frågor och det skulle ta sin tid att återhämta sig från händelsen.
Skottlossningen ägde rum när jag, sjutton år, befann mig vid en av de största Check-points som finns i Israel/Palestina. I sex timmar hade jag väntat på att få ett besked om huruvida jag fick komma in till Gaza eller inte. Jag hade blivit visiterad av soldater, sett hur fordon inspekterats och genomsökts, och sett hur vuxna och barn stått timtals i kö för att kunna passera gränsen och träffa sina familjer eller kunna ta sig till eller från sina arbeten.

Våldet i Mellanöstern skapar lidande för hela befolkningen, men de jag tänker på allra mest är de barn som varje dag behöver bära känslan av rädsla. Oskyldiga barn som ändå tvingas leva i en värld fylld av hat, våld och krig.
Medan de flesta av våra barn kan känna sig trygga, upplever barnen i Mellanöstern stridsvagnar och skottlossningar, minor och bombhot. Därmed säger jag inte att vi har det bäst här i Sverige eller att vi inte ska ifrågasätta vår tillvaro, men det råder ingen tvekan om att barnen i Mellanöstern har det betydligt svårare.
När jag var liten kunde jag, när jag ville, gå ut och leka. Jag kunde själv gå till och från skolan och jag behövde nästan aldrig vara rädd. Men ett palestinskt barn som går till eller från skolan vet aldrig om han eller hon blir beskjuten av en israelisk bosättare och ett israeliskt barn vet aldrig om han eller hon befinner sig i närheten av en Palestinsk självmordsbombare som tänkt spränga sig själv i luften.

Tänk att allt som jag fick uppleva under bara några timmar, upplever dessa barn nästintill varje dag. De måste leva i en värld som de själva inte valt att leva i, där fred och frihet är en dröm, inte verklighet. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt i en miljö som inte präglas av hat, våld och allra minst krig. Vi, du och jag, kan inte längre blunda för allt ont som händer runt omkring oss. Vi måste säga ifrån! Säga ifrån eftersom det handlar om vår värld där vi lever tillsammans som systrar och bröder, där vi alla är skapta av samma kött och blod! Och så länge du och jag blundar och håller tyst så godkänner och accepterar vi det våld och förtryck och de krig som finns såväl i Sverige som runtom i världen.