Under de månader som gått sedan Mona Sahlin aviserade sin avgång vid extrakongressen i mars har mycket av det mediala fokuset legat på vem som kommer att efterträda henne. Parallellt har det inom det socialdemokratiska partiet pågått en intensiv debatt kring behovet av politisk förnyelse. Strategin från partiledningens sida har varit att fokusera på denna idépolitiska debatt och på att ta fram en kravprofil för den person som ska ta över ordförandeklubban i det socialdemokratiska partiet. Själva nomineringsprocessen kring ordförandefrågan har inte fastställts utan ansvaret för att fastställa formerna för valberedningens arbete har helt och hållet överlåtits till valberedningen själv .
Men inga besked har kommit.
I lördags höll partidistriktets VU ett idépolitiskt seminarium på IOGT-NTO i Luleå. Ett av huvudnumren var presentationen av resultatet av den medlemsenkät som partidistriktet genomfört, som ett led i den distriktsinterna processen inför ordförandevalet och extrakongressen, samt distriktsstyrelsens skrivelse till valberedningen kring kravprofil för den partiledaren som ska väljas vid kongressen. Förväntningarna inför lördagens seminarium var stora, och många förväntade sig nog en del klargörande besked kring hur nomineringsprocessen ska gå vidare.
Visserligen presenterade det verkställande utskottet resultatet av medlemsenkäten, och den skrivelse som Norrbottens partidistrikts styrelse beslutat avge till valberedningen redovisades men några klargörande besked kring den fortsatta processen kunde man inte ge från distriktsledningen. Det var inte mycket av dimmorna som således kunde skingras. Den kvardröjande känslan efter seminariet var en växande frustration över hur processen sköts, läs missköts. Det är bara två månader kvar till den extra partikongress som ska utse Mona Sahlins efterträdare. Och ännu har inte partimedlemmarna getts möjlighet att lämna nomineringar inför detta. Frågan är om medlemmarna överhuvudtaget kommer att få chansen att lämna sina egna namnförslag.
Faran med den förvirrade situation som nu råder är att gräsrotsmedlemmen i det socialdemokratiska partiet kommer att känna att man inte fått möjlighet att göra sin stämma hörd. Än mer allvarligt är att denna förvirrade situation utgör en utmärkt grogrund för misstro och misstänksamhet. För någonstans, mitt i dimmornas dunkel, kommer det reella beslutet kring Mona Sahlins efterträdare att fattas. Risken är stor att detta kommer att ske som det alltid tidigare har gjorts. När valberedningen lämnar sitt förslag är allting redan uppgjort, och medlemmarna har ingen möjlighet att påverka detta i realiteten.
I teorin hade det upplägg som partiledningen lade upp kunnat fungera. Men för att de socialdemokratiska gräsrötterna skulle ha kunnat känna att man varit delaktiga hade det krävts en betydligt grundligare process och en annan större öppenhet än vad som nu varit. Det hade också krävts ett betydligt större mod hos partidistriktens styrelser.
Nu är de kravprofiler endera orealistiska kravprofiler som ingen kan uppfylla och därför värdelösa som prioriteringsinstrument, eller så utslätade att de kan passa in på vilken ledande socialdemokrat som helst. (Den norrbottniska kravprofilen tillhör för övrigt de utslätade.) Detta ger ett enormt utrymme för valberedningen att ägna sig åt internt förhandlingsspel i det fördolda i stället för en öppen process där medlemmarna har koll på vad som händer. Risken är att detta kommer att leda till stor besvikelse på gräsrotsnivå.