Socialdemokratin befinner sig i en nattsvart tunnel just nu. Med ett väljarstöd på mindre än tjugofem procent i Aftonbladet/United Minds senaste mätning är det svårt att inte förskräckas över mörkret i tunneln. Än svårare är det att föreställa sig att det finns ett ljus i slutet av tunneln, trots att man rent intellektuellt vet att så är fallet.
Krisen för Socialdemokraterna bottnar i en stor osäkerhet kring den egna politiken. Precis som Mona Sahlins självförtroende fick sig en ordentlig knäck i och med Toblerone-affären har partiet fått en kollektiv knäck på självförtroendet i och med de senaste veckornas stora turbulens. Man böjer helt enkelt nacke under den storm som partiet och dess ledande företrädare stått mitt uppe i. Stormen kom nämligen vid sämsta möjliga tidpunkt för de partiaktiva.
Efter att partiet gjort det sämsta valresultatet i mannaminne, och detta resulterat i att den moderatledda borgerliga regeringen kunde sitta kvar vid makten, var självförtroendet nog lågt. Men efter att Håkan Juholt, efter en minst sagt vinglig inledning på sitt partiledarskap, började få luft under vingarna och få genomslag för sitt betydligt mer ideologiskt färgade budskap så kände partisympatisörerna ett spirande hopp. Man andades ny luft nu när näsan kommit upp över vattenlinjen.
Och så sköljde svallvågen, i form av Juholts hyresersättning, över partiorganisationen med full kraft. En organisation som inte hunnit hämta andan i tillräcklig grad, och som därmed inte hade kraft att hålla sig flytande. Det tar tid att återhämta sig från en sådan kraftig kallsup, och det är där vi befinner oss just nu.
Håkan Juholt bedriver just nu ett gigantiskt folkrörelsearbete i och med den landsomfattande turné som han genomför i partiorganisationen. Det är ett långsiktigt arbete och en investering i framtiden ur ett partiperspektiv. Det handlar om att i mötet människa mot människa återuppbygga det socialdemokratiska självförtroendet i grunden, och återskapa den stolthet över vår politik som gått förlorad under senare tid. För det är just vad som hänt. Vi har förlorat vår stolthet, och man har lyckats få oss att tvivla på våra idéer. Det är här kärnan i den socialdemokratiska krisen står att finna.
Det är här som ljuset i tunneln finns. För precis som Håkan Juholt upprepar, som ett mantra, är det genom vår politik som vi ska återvinna väljarnas förtroende i nästa val. Men då krävs det att vi rätar på ryggen och stolta står upp och slåss för våra ideal.
För att komma dithän måste Håkan Juholt, och övriga ledande partiföreträdare, gå i bräschen för en genomgripande idédiskussion. Ett genomgripande rådslagsarbete som måste gå ut på att hitta dagens socialdemokratiska lösningar på morgondagens utmaningar, så att vi tillsammans kan beskriva vår vision för morgondagens Sverige på ett sätt som gör att medborgarna känner att det är vår politik som är angelägen och berör. På så sätt kan vi räta på våra ryggar och med självförtroende se väljarna rakt i ögonen med en övertygelse om att Socialdemokraterna har svaren som bär in i framtiden.
För att klara av detta måste vi stå samman sida vid sida. Det är endast så vi kan nå fram till det ljus som vi vet finns i slutet av den nattsvarta tunnel som vi befinner oss i just nu. Sluter vi inte oss samman är risken stor att tunneln rasar ner över oss. Då är det vi som har misslyckats - tillsammans. Inte någon annan. Nu är det dags för oss att räta på ryggarna och hämta kraft från Internationalens ord:
"Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli."