Palme var överklasspojken som engagerade sig för arbetarrörelsen. Barndom och ungdomsår i våningen på Östermalm i en dynamisk, socialt engagerad familj med flyktingerfarenheter. Mitt bland alla klasstrukturer och sunkig sexualmoral, rymde frizoner av modernitet. Familjen Palme verkar ha rört sig i ett sådant rum. Palme kom att som faderlös formas starkt av starka kvinnor.
Han var ett sjukligt barn som drogs till böcker, men som under uppväxtåren drevs av en stark kroppslig revanschism; tävlandet lockade honom. Han ville vara i täten. Denna vinnarinstinkt följde honom livet ut; drev honom till främsta ledet inom studentrörelsen och socialdemokratin internationellt. Vinnarskallen skulle ofta vara honom till hjälp att samla den energi som krävs för toppresultat, men kunde ibland också lägga krokben för honom. Henrik Berggren beskriver i sin biografi Underbara dagar framför oss hur modernitets- och jämlikhetsambitionerna som sedan blev utmärkande drag i Palmes politik planterades i barndomen.
Palme befann sig oftast precis på rätt plats vid rätt tillfälle, men han var kanske en ovanligt lämpad person att kunna inta många roller på olika platser under detta brinnande 1900-tal. Han blir ledande studentpolitiker i SFS som på ett bananskal. Redan tidigt formas en hållning som är förvånansvärt konstant genom hela hans politiska verk: kampen för demokratin, små staters rätt att stå fria, insikten om jämlikheten, hans antikommunism och antikolonialism. Palme skilde på kommunismen hemma i Västeuropa som han bekämpade och antikolonialismens motståndsvåg i tredje vägen. Förstod att länder som nyligen befriat sig från kolonial övermakt valde en socialistisk väg men inte ännu var redo för en socialdemokratisk utveckling.
Annars är det som medskapare av världens mest moderna välfärdssamhälle Palme framstår som mest intressant i dag. Vad tillförde han arbetarrörelsen? Som assistent till den insuttne Tage Erlander var det just det moderna i välfärdsstaten Palme förde in. Fortfarande vid mitten av 1950-talet var nästan allt ogjort. Folk bodde trångt, en majoritet i ett rum och kök. Socialdemokratin som kommit till makten 1932 hade börjar reformarbetet, men socialpolitiken var rudimentär. Kriget hade kommit emellan. Palme är otänkbar utan Erlander.
I dag är det lätt att se socialdemokratins långa regeringsinnehav som en dans på rosor. Men makten höll flera gånger på att gå över till de borgerliga. Bertil Ohlins folkparti kände segervittring. Men varje gång lyckades man vinna och hemligheten bakom detta var politiken. Ja just det, politiken. Minns ni den? Socialdemokraterna förde en politik där reformerna de genomdrev formade förutsättningen för nya segrar. Socialdemokratin som vacklar till flera gånger i slutet av 1950-talet, är nära att falla, konstruerar ett djävelusiskt raffinerat ATP-förslag som splittrar borgarna på två olika linjer; vinner folkomröstningen; vinner ett extrautlyst nyval och sitter sedan i arton år till. ATP-striden blev en formerande kraft för socialdemokratin - inte bara välfärdsstaten. Kärnan i denna strategi: att kräva tjänstemännens standard också för arbetarklassen.
Man hade lärt sig att göra politik genom att föra fram radikala sociala reformförslag, skapa konflikt och sedan ta ett kliv framåt. Arbetarrörelsen var inte som många trodde på 50-talet dömd till undergång. Erlander och Palme talar öppet om ideologiska konfliktlinjer, öppnar för kompromiss för att sedan sluta sig till konfrontation, men hela tiden: konfliktperspektivet. Löntagarna förenas över fackgränserna i ett nytt välfärdskontrakt. Bara genom reformer som å ena sidan förenade stora löntagarkollektiv kring en generell välfärdspolitik samtidigt som man å den andra manade till ideologisk konflikt mot de borgerliga hade man en chans.
Kampen handlade om människornas tänkande, deras inställning till välfärden, men redskapet man förfogade över var politiken, reformer och framtidsutsikter som förenade och skapade konflikt. 1960-talet och 70-talet blir sedan de stora reformernas tid när välfärden byggs ut, kvinnor frigörs från hemmen och utbildningssystem och arbetsliv moderniseras.
När man nu rör sig i en politik där de underliggande konflikterna, om inte dolts, så i alla fall kommit upp för sent, kan man känna att dagens socialdemokrati måste lära sig hur man gör politik igen. Vad hjälper det hur bra pr-strategi man har om man inte har någonting att förmedla? Palme får gå den reformistiska skolan vid Erlanders sida och sedan ta över SAP 1969. Ofta räddades partiledningen av rörelsen: kvinnorna och SSU:arna. I dag är vi nog alla glada att inte Palme vann striden om kärnvapnen så att Sverige blev en kärnvapenmakt.
Individuella friheten kan bara skapas i ett starkt samhälle. Vi fick trygghetssystem som ger individuella rättigheter och inkomstskydd istället för grundtrygghet och rättigheter kopplade till familjen. Den berättelse om Palme vi behöver i dag är den om hur man gör politiken stark. Den senaste socialdemokratiska regeringsperioden 1994-2006 innebar inga stora maktförskjutande reformer, inga nya steg på samhällsbygget.
Det är inte socialdemokratin som är död, utan reformismen som behöver väckas till liv igen. Olof Palme lär oss att den metamorfosen är möjlig att göra.