Europa befinner sig i ett avgörande skede just nu. Efter flera år med extrem åtstramning i ett flertal av EU:s medlemsstater går EU:s medborgare till val i slutet av maj. De europeiska väljarna har då fått uppleva hur klyftorna växt. Det handlar då såväl om hur klyftorna växt inom det egna landets gränser som om hur klyftorna växt mellan rika och fattiga inom EU i stort. Annat är inte att vänta efter åtstramningar i medlemsländerna på en summa motsvarande 1 900 miljarder svenska kronor, eller två ordinära svenska statsbudgetar.
Krisen i Europa har känts av för samtliga EU-medborgare, men i olika hög grad. Idag är risken för att bli arbetslös fem gånger så stor i Spanien, Grekland eller Portugal jämfört med Tyskland eller Österrike. Åtstramningarna har slagit extremt hårt, framför allt i ett land som Grekland. Här har människor tagit livet av sig i djupaste förtvivlan över att inte kunna försörja sig själva, och som inte får mista stöd från staten. Att tvingas leva på släktingar utan något som helst stöd från staten, att vara utelämnade till soppkök på gatorna och att inte ha något hopp om en ljusare morgondag är grogrund för missnöje, bitterhet och hat.
I skuggan av detta vädrar Europas missnöjespartier morgonluft. I olika opinionsmätningar under hösten har exempelvis högerextrema Front National i Frankrike och Frihetspartiet i Nederländerna blivit största partier. Här hemma i Sverige har Sverigedemokraterna av och till kammat hem tredjeplatsen i opinionsundersökningarna.
Detta är ett uttryck för ett genuint missnöje med den förda politiken på nationell nivå. Det är inte enbart i Sverige som den inhemska politiken domineras av högerkrafter. På europanivå är högerstyre mer regel än undantag. Detta har satt stark prägel på den ekonomiska politik som förts. En politik som starkt har präglats av en ideologisk agenda och som strävat efter en helt annan fördelningspolitik än vad socialistiska partier eftersträvat.
Vi måste därför bli avsevärt bättre på att tala om vilka effekter den nu förda politiken har fått på europanivå och visa upp att det finns en alternativ väg att gå i valet till europaparlamentsvalet. På europanivå är dessa skillnader avsevärt mycket tydligare än vad de hunnit bli här hemma i Sverige. Vi måste helt enkelt bli bättre på att granska vad som händer på olika håll i Europa och tala högt om vad det är vi ser. Det är samma prioriteringar som vi ser här hemma – även om omfattningen på försämringar är att likna vid en västanfläkt i jämförelse med de vi ser i andra EU-länder. Det är sänkta skatter som bekostas av en försämrad välfärd, försvagade sociala skyddsnät, och allt hårdare villkor för den som ändå har ett jobb i arbetslöshetens Europa.
Den politiska debatten på europanivå måste därför handla om skillnaderna mellan ett rött och ett blått Europa och mellan en politik som bygger på solidaritet mellan stark och svag och en politik som bygger på att den som är starkast går först. Det är här vårt fokus måste ligga i valrörelsen inför europaparlamentsvalet den 25 maj. På så sätt kan vi visa att det är den demokratiska socialismen som utgör den starkaste motkraften mot orättvisornas Europa – inte högerextrema missnöjespartier som försöker rida på människors frustration, missnöje och bitterhet.