Att fördela representation i regionala organ är inte det lättaste. Det vet alla som varit partiaktiva på regional nivå. Motstridiga intressen står mot varandra och alla slåss för så god representation som möjligt. Samtidigt ska hela regionens intressen tillgodoses. Saken underlättas inte av att de utsedda representanterna ska representera hela regionen medan enskilda lokala partiorganisationer ser företrädarna mer som lokala representanter i det regionala organet.
Efter årets landstingsval är besvikelsen hos Socialdemokraterna i Luleå stor. I alla fall om man ska tro Luleå arbetarekommuns ordförande Britt Westerlund som står på stora trumman i tisdagens NSD. Britt Westerlund säger bland annat i en kommentar till NSD: ”Vi kör ett kanonval i Luleå – men belönas dåligt. Det här hade vi aldrig väntat oss.” Westerlund fortsätter sedan: ” Det här är knappast något som luleborna kan vara nöjda över.” Westerlund konstaterar också att utifrån att Luleå är den största valkretsen med flest väljare så borde Luleå fått fler representanter.
På Facebook backas Britt Westerlund upp av kommunalrådet Niklas Nordström som skriver: ”Väldigt glad att Britt Westerlund är så tydlig med missnöjet i Luleå. Helt orimliga utfall i landstingsvalet. När S i Luleå går fram i landstingsvalet och borde fått 10 mandat får vi 4 från Luleå. Detta är allvarligt.”
Westerlunds och Nordströms resonemang bygger således på att utifrån att den gemensamma landstingslistan för länet kammade hem tio mandat i Luleås valkrets så borde Luleåsossarna ha haft ett bättre utfall.
Så kan man naturligtvis resonera utifrån ett Luleåcentrerat perspektiv. Men då glömmer man allt vad regionalt ansvarstagande och regional solidaritet heter.
Det stora problemet med Westerlunds och Nordströms agerande är att detta förstärker den bild av Luleåcentrering som många socialdemokrater ute i länet upplever finns, och som upplevs som ett påtagligt problem, och som troligtvis är en förklaring till det valresultat som vi ser i landstingsvalet. I de kommuner där S gör allra sämst valresultat, i Malmfälten, i Tornedalen, i Kalix, och i inlandet i övrigt, upplever medborgarna att man är satta på undantag, och att socialdemokratin är Luleåcentrerad.
Om Socialdemokraterna ska kunna upprätta det regionala förtroendekapital som nu gått förlorat får man inte agera på ett sådant sätt som gör att känslan av ett kluvet län förstärks. Britt Westerlunds och Niklas Nordströms resonemang bidrar inte precis till att bygga upp partiets regionala förtroendekapital.
Låt oss titta på detta utifrån ett annat perspektiv. Luleås befolkning motsvarar ungefär trettio procent av Norrbottens befolkning. Rent matematiskt, utan regionala hänsyn, borde Luleå då haft åtta av de socialdemokratiska mandaten. Det är ett sätt att se på verkligheten.
Men, och då finns det ett stort men, som inte beaktas. Socialdemokraterna har nämligen lagt fast en princip att de två landstingsrådskandidaterna ska undantas från beräkningen. Sedan ska de fjorton arbetarekommunerna ha varsin representant bland de tjugo första kandidaterna. Tillsammans innebär det att sexton ledamöter redan är fördelade över länet utifrån en solidarisk tanke.
Efter årets val ”återstår”, så att säga, elva mandat av tjugosju att fördela. Av dessa skulle vid en proportionell fördelning 30,22 procent tillfalla Luleå. Det motsvarar 3,32 mandat. Enligt denna matematik borde således Luleå ha 4,32 mandat totalt. Låt oss för enkelhetens skull avrunda uppåt till fem mandat. Detta innebär att Luleå med sina fem ledamöter ligger rätt. Hade inte Ingela Lekfalk lämnat sin plats på landstingslistan hade Luleå- sossarna till och med haft sex mandat. Att hon valde att lämna landstingslistan kan inte övriga arbetarekommuner lastas för.
Ovanstående fördelningsprincip bygger naturligtvis på att man accepterar tanken på regional solidaritet och ser länets sammanhållning som en viktig fråga.
En bärande tanke i den process som ledde fram till att distriktskongressen beslutade om att gå till landstingsval med en gemensam lista för hela länet var att betona att den som ställer upp som kandidat till landstingsfullmäktige representerar hela länet och inte en enskild arbetarekommun eller valkrets. Man är socialdemokrat och representerar de socialdemokratiska värderingar och den politik som partiet går till val. För att garantera inflytande från hela länet, och förankring av politiken i hela länet, valde man dock att se till att alla arbetarekommuner skulle beredas representation i landstingsfullmäktige.
Baksidan av den argumentation som Westerlund och Nordström nu för är att någon eller några ska minska sin representation eller helt avstå representation för att Luleå ska få den representation som de anser Luleå vara berättigade till. Det tyder på en viss hybris från Luleåsossarnas sida.
När det gäller fördelningen av andra förtroendeuppdrag, vid sidan av själva landstingsfullmäktige, måste utgångspunkten vara att man utgår ifrån att hitta kompetenta företrädare för partiet och att man om möjligt kan åstadkomma en hyfsad god spridning av uppdragen. Dessa uppdrag får inte förminskas till någon form av ”utjämningsmandat” för att kompensera missnöjda arbetarekommuner.
Självklart måste en grundlig valanalys göras för utfallet av landstingsvalet. Här kommer den gemensamma landstingslistan självfallet att vara en av de saker som utvärderas. I samband med detta har Socialdemokraterna i Luleå alla möjligheter att föra fram den kritik man har och den besvikelse man bär på. Men Britt Westerlund och Niklas Nordström bör nog fundera på vad som är socialdemokratins största utmaningar i Norrbotten. Är det att Luleå ska få den representation man vill ha eller är det att se till att man inte medverkar till en ytterligare klyvning av länet?