"Hur vore det med kåt, glad och tacksam?"
Repliken är hämtad från filmen Ogifta Par och är svaret på den desperata frågan från Lena Endre: "Men hur vill du att jag ska vara då?"
Ja, hur vill andra att jag ska vara, och hur vill jag själv vara? En balansgång för vilken människa som helst. Men kanske särskilt för kvinnor födda på 70 talet. Vi som ska vara framgångsrika både i arbetslivet, kärlekslivet, på fritiden, i hemmet, som mödrar, vänner och såklart hälsan själv. Det behövs inget matematiskt snille för att räkna ut att detta inte går ihop. Ändå är vi många som försöker. För det ska inte bara fungera, det ska också vara riktigt bra. Det kryllar av privata bloggar som visar upp stylade hem, fina middagarna, och perfekta utflykter.
Ja, jag har också varit där. Och ja, jag är en prestationsstyrd kontrollknarkare som vill göra mitt allra bästa i allt jag gör. Men jag har lagt av. För flera år sedan tröttnade jag på reklambranschen som ständigt talade om för mig att jag inte dög, att jag borde konsumera mig till "det perfekta livet". Med ouppnåeliga ideal som inte nås ens med alla pengar i världen. Jag vill inte bidra till något som med avsikt spelar på min känsla av otillräcklighet. Detta gjorde att jag nr 1 kastade ut tv:n, nr 2 slutade köpa veckotidningar och 3 startade min blogg www.detperfektalivet.se där jag numera skriver om privat och politik, det som är bra, och om det som är svårt i livet och om hur jag vill vara.
Hur vill jag vara då? Jag brukar säga att jag strävar efter att vara just kåt, glad och tacksam. Kåt betyder nyfiken och levnadsglad, sådan vill jag gärna vara. Glad hellre än ledsen, så många stunder som möjligt. Det som provocerar mest är ofta när jag säger att jag vill vara tacksam. Särskilt andra sjuttiotalistkvinnor upprörs. Ordet förknippas nämligen med underdånighet och jag kan förstå det.
Jag får ofta, eftersom jag både är riksdagsledamot, kvinna och har barn frågan: "Hur går det för barnen?". Och jag meddelar att det går bra, barnen har ju en pappa också. Som delar ansvaret för barnen och familjen. Det borde jag tydligen vara tacksam för. Ja jag känner det själv ibland, för det är det ju inte alla som har det på samma sätt. Men är det inte lite underligt, att jag ska vara tacksam för att han tar sin del av ansvaret?
Jag undrar om någon säger till riksdagskollegan Fredrik att han ska vara tacksam mot sin fru? Väldigt sällan skulle jag tro. Ingen säger heller till min man att han ska vara tacksam för att han har fått möjligheten att plugga utan att ta studielån eftersom jag tjänar bra nog att betala räkningarna för oss båda. Det är inte det jag menar när jag pratar om tacksamhet. Inte tacksamhet i form av tacksamhetsskuld. Men jag vill gärna vara tacksam, för bra saker jag har i mitt liv. Livet blir lättare om man kan vara tacksam för det man har. Det innebär inte att acceptera det som inte är bra.
När jag får ledigt överväger jag ofta om uppdraget är värt tiden, för visst är det så att det är kämpigt att räcka till ibland. För allt jag önskar vara. Men jag behöver bara tänka på mina döttrars framtid för att känna att det är mödan värt. Jag vet nämligen att vilka förutsättningar de får i sina liv handlar om politik. Och jag vill också att de ska veta att även mammor kan göra det som de drömmer om, bara inte allt och inte samtidigt.