Nu i dagarna började jag en ny kurs och passade på att dra på mig en redig förkylning. Som tur är har inte mina böcker anlänt, ej heller är det ofta vi har förläsningen såhär första veckan. Det är alltså helt okej för mig att sitta under täcket framför datorn hela dagen och bara må dåligt. Jag kan ha lite radiotystnad, inte svara på mail eller meddelanden, utan bara titta på film och snörvla. Ändå kommer jag på mig själv med att ta hand om grejer.
Jag gör upp scheman, organiserar och svarar på mejl, och framförallt ser jag till att vara kontaktbar. Jag kan vara för sjuk för att stå upp en längre tid, men eftersom jag klarar av att sitta framför datorn känns det alltid som att jag borde göra någonting nyttigt.
Varför är det så? Varför gör vi sådana saker som att fortsätta jobba fastän vi är sjuka? En del har inget val, det är att jobba eller förlora bostaden. Men vi andra? Vem är det som egentligen flåsar oss i nacken så vi överger vår hälsa för arbetets skull?
Rädslan att inte duga, att misslyckas och att inte göra rätt för sig. Återigen har det blivit så viktigt att göra rätt för sig, men nu har ribban höjts. Nu ska döende arbeta och inte ens soc, som varit sista utvägen för många, är ett alternativ längre för det blir inte beviljat.
Med de nyheterna är det nog inte så märkligt att man själv sitter och småjobbar fastän det är helt okej att ta det lugnt, fastän det är en ledig dag och man har åkt på en förkylning. Det är något som flåsar oss i nacken och det är en stickande känsla av att vara bevakad, att någon tittar en över axeln och ser till att vi minsann fick något gjort idag.
Ibland läser jag artiklar om hur lata vi har blivit, hur otacksamma vi är, och jag förstår inte. För allt jag ser är människor som arbetar övertid, flera jobb samtidigt och framförallt är det väldigt mycket arbete som sker fullständigt oavlönat. Jag hör ursäkter som arbetserfarenhet eller för kreativa arbeten att de får betalt i exponering. Det verkar varken otacksamt eller särskilt lat. Snarare låter alltihop som utsatthet, i ett ord beskrivet.
Det är inte så enkelt som att bara tacka nej, att bara gå hem när arbetsdagen är slut eller stanna hemma när man är krasslig. Det finns för mycket förväntningar på en att man ska lyckas, arbeta hårt, vara flexibel och framförallt ge 110 %. Det anses inte längre som något extra, utan har blivit standard på arbetsmarknaden. Det finns inte utrymme för sjukdagar då man bara ser film och dricker te. Sjukdagar är de dagar man jobbar hemifrån eller helt enkelt nonchalerar sjukdomen, om det är möjligt. Gör rätt för dig. Det är sannerligen ett sjukt klimat att leva och arbeta i, kanske just för att så få klarar att vara friska.
Därför sitter jag just nu med feber och skriver krönika, svarar på mail och läser uppgifter. Det är säkert helt okej att skjuta upp det tills jag är frisk, men någon obehaglig stickande tanke i bakhuvudet säger att om jag kan sitta framför datorn så kan jag göra det jag borde. Inte för att någon står med piska i hand, utan för att jag svarar på de förväntningar som finns runtom mig, att hela tiden prestera. Oavsett.