När befolkningen på söndagen gick till valurnorna för att rösta i den hastigt utlysta folkomröstningen om Krimhalvöns framtid förvärrades krisen i Ukraina avsevärt. Folkomröstningen strider de facto mot den ukrainska konstitutionen och måste därför betraktas som illegitim. Folkomröstningen utlystes också med oerhört kort varsel vilket också är problematiskt. Andra grunder som gör att folkomröstningens legitimitet kan ifrågasättas är det enormt starka militära tryck från Ryssland som Krimhalvön står under.
Det ytterst entydiga resultatet i folkomröstningen ifrågasätts också då valdeltagandet var så högt som dryga åttio procent, och 96,77 procent av de röstande röstat för en anslutning av Krim till Ryssland, trots att nästan hälften av Krimhalvöns befolkning består av etniska ukrainare och tatarer vars skepsis mot Ryssland är stor. Samtidigt måste resultatet i folkomröstningen ändå ses som ett starkt uttryck för en vilja på Krimhalvön att närma sig Ryssland.
Sammantaget gör detta att problematiken kring Krimhalvön fördjupats och att osäkerheten kring utvecklingen förstärks.
Rysslands, och framförallt president Putins, agerande bidrar inte på något sätt till att kyla ner krisen i Ukraina. President Putin var snabbt ute på söndagskvällen och erkände resultatet i folkomröstningen på Krim, för att sedan också på måndagen erkänna regionens självständighet. Att han sedan också igår i ett tal till det ryska parlamentet bad ledamöterna att anta en lag om att göra Krim till ryskt territorium är närmast att betrakta som en direkt provokation mot Ukraina trots att han bedyrade att relationerna till det ukrainska folket fortsätter vara broderliga och av yttersta vikt för Ryssland. Putin betecknade folkomröstningen som både demokratisk och som överensstämmande med internationell rätt. Utslaget av omröstningen såg han som naturligt då Krim, som han uttryckte det, alltid varit en del av Ryssland i hjärtan och sinnen.
Frågan hur väst ska förhålla sig i förhållande till händelserna på Krim måste också ses i ett mer övergripande perspektiv. Att regioner vill bryta sig fria från de nationalstater de tillhör förekommer på olika håll i vår värld. Regionen Veneto i Italien, med Venedig som huvudort, är på väg att genomföra en folkomröstning om de ska fortsätta vara en del av landet eller söka självständighet, Skottland folkomröstar i september, den spanska regionen Katalonien i november.
Det är lång ifrån självklart att tvinga regioner, där en stor del av befolkningen vill bli självständiga eller tillhöra en annan nationalstat, att stanna kvar i nuvarande statsbildning. Utmaningen ligger i stället i att se till att processerna bedrivs på ett sådant demokratiskt sätt att processen också uppfattas som legitim av de inblandade. Först då kan man skapa förutsättningar att leva som goda grannar trots att gränser ritas om eller nya gränser uppstår.
I fallet Ukraina har denna process knappast bedrivits på sådant sätt. Dessutom förvärras situationen av den stora osäkerhet som råder kring Rysslands planer för östra Ukraina i synnerhet och övriga Ukraina i allmänhet. Den ryske presidenten betraktar trots allt den nuvarande regimen i Ukraina som illegitim och kallar maktövertagandet för en statskupp. Med tanke på att Putin ser Sovjetunionens sammanbrott som en katastrof finns det all anledning att känna oro för utvecklingen på andra sidan Östersjön.