Piteå-Tidningens artikelserie om den svenska barnfattigdomen, eller mer korrekt effekterna för barnen av föräldrarnas fattigdom, har varit mycket bra. Den har speglat olika aspekter av den s.k. barnfattigdomen och har haft en mycket ambitiös ansats i att sätta in fenomenet i ett större samhälleligt perspektiv. För de konsekvenser som uppstår för barnen som en effekt av föräldrarnas fattigdom är långtgående och präglar barnens liv långt upp i vuxen ålder. Det har forskning visat.
Senast i gårdagens tidning kunde vi läsa om hur de dolda avgifterna i skolans värld påverkar barnen och deras familjer. Det handlar om barn som måste stanna hemma från skolan när det är dags för friluftsdagar och utflykter för familjen inte klarar av den extra ekonomiska belastning som matsäck, bussresor eller inträdesavgifter kan innebära. Det handlar också om barn som för att inte göra sina föräldrar ledsna avstår från att berätta om den här friluftsdagen och hellre tar smällen då man låtsas ha glömt matsäcken eller pengarna som behövdes, eller som kanske simulerar sjukdom den dagen för att inte utsättas för skammen av att inte kunna vara med på samma villkor eller bara för att man då inte behöver oroa föräldrarna för hur de ska klara utgiften och därmed göra dem ledsna.
Men det handlar också om den lilla flickan som frågar sin mamma med besviken röst varför hon aldrig vill göra något roligt med henne som att åka på äventyrsbadet, leka på skeppet eller kanske gå på bio. Hur tror ni den mamman känner sig när hon ställs inför valet att endera låta barnet tro att hon inte vill bara för att inte oroa barnet med det ekonomiska läget eller att berätta hur landet ligger och därmed göra flickan delaktig i problemet. Inget känns säkert som någon höjdare.
När man då läser en del kommentarer så hugger det verkligen till i hjärtroten. En del kommentarer osar av förakt inför den fattiga föräldern. "Har jag inte råd med att skicka med barnen en tjuga eller en femtis och kanske en bulle, då ska man nog fundera över om man verkligen ska ha barn", skriver en läsare i en kommentar. Inte minsta tanke eller empati där utifrån barnets perspektiv. En annan läsare skriver: "Barnfattigdomen skulle inte finnas om föräldrarna tog sitt ansvar. Alla, inkl mig själv måste se till att inte handla de dyraste varorna på de dyraste affärerna körandes de dyraste bilarna... man måste anpassa sig efter plånboken, vilket många vuxna inte kan." En tredje skriver: "I Sverige finns det inga ’fattiga’. Det är ett hån mot de som verkligen har det dåligt att kalla en del barn för fattiga bara för att de inte har en dator eller en xbox hemma."
Visst finns det säkert barn som kommer i kläm för att föräldrarna inte kan hantera sin ekonomi. Men de föräldrarna syns inte i den statistik som artiklarna i PT och mina tidigare ledare bygger på. Här handlar det om familjer vars inkomster är för små för att egentligen klara vardagen. Det handlar inte om någon "lyxfattigdom" som många vill framställa det som. De barn som far illa av det tillkommer - tyvärr! Men kommentarerna säger en hel del om hur vi ser på varandra i vårt kalla Sverige av idag.