Kristdemokraterna är ett parti som befinner sig i kris. Allt sedan Alf Svensson lämnade partiledarposten har partiet mer eller mindre gått kräftgång. Det senaste valresultatet på 5,6 procent innebar ett minus på en procentenhet och fem tappade riksdagsmandat, och raset har fortsatt efter valet. I ett flertal opinionsundersökningar har partiet legat under fyraprocentsspärren, och de valundersökningar som presenterats pekar på att partiet klarade sig kvar i riksdagen endast tack vare ett stort antal moderata stödröster.
Kristdemokraternas största problem är relationen till Moderaterna. Det koalitionsarbete som Alliansen inneburit har varit prövande för Kristdemokraterna. Den moderata dominansen inom regeringen har fått framför allt Kristdemokraterna att hamna i fullständig radioskugga. Det genomslag i allianspolitiken som Kristdemokraterna trots allt har fått har inte heller renderat några framgångar i opinionen. Ska Kristdemokraterna kunna komma ut ur denna ökenvandring krävs stora förändringar. Men frågan är om Kristdemokraterna kommer att gå den väg som de är tvungna att gå om de ska kunna attrahera nya väljare.
Om man tittar på hur Kristdemokraterna utvecklats under senare tid så kan man genast konstatera att den kristna konservativa högern kopplat ett tydligare grepp om partiet. Politiker som Mikael Oscarsson, riksdagsledamot och grundare av organisationen Ja till livet, riksdagsledamöterna Tuve Skånberg, Anneli Enochson, och Roland Utbult, kommunalrådet Bengt Germundsson i Markaryd, kommunalrådet Ebba Busch i Uppsala tillhör de som vill renodla den kristdemokratiska politiken och sudda bort den allmänborgerliga socialliberala profil som partiet alltmer kommit att inta. Flera av dessa står Ulf Ekman och Livets ord nära.
En sådan utveckling skulle försvåra den kristdemokratiska krisen ytterligare. Det är också troligt att detta skulle försvåra samarbetet inom Alliansen, och i mångt och mycket innebära en sten runt halsen på statsminister Fredrik Reinfeldt. Ett är i alla fall uppenbart. Det är inte den utveckling för det kristdemokratiska partiet som Göran Hägglund önskar. Det är mer oklart vilken väg Mats Odell skulle vilja att partiet tar. Men risken är stor att han står den konservativa kristna högern närmare än vad Göran Hägglund gör.
Kristdemokraterna skulle må gott av att hitta en partiledare med erfarenhet och förankring i en annan miljö än den kristna konservativa högern, och som har en förankring nära människors vardag. Det före detta kommunalrådet i Jönköping, och numera nyvalda partisekreteraren, Acko Anckarberg Johansson är en person som skulle kunna lyfta partiet ur den negativa spiral de befinner sig i. Men Kristdemokraterna är nog inte redo för en kvinna som partiledare ännu, och det lär nog dröja. Frågan i dagsläget är om Göran Hägglund överlever det riksting som ska hållas i Umeå i sommar. Tvingas han avgå, och KD väljer någon annan än Anckarberg Johansson som partiledare, är detta nog första steget på deras uttåg ur riksdagen. Och vi är nog många som välkomnar denna sorti ur svensk politik.