I fredags ställde sig den socialdemokratiska partistyrelsen enigt bakom en ny politik i fråga om vinster i den offentliga sektorn. Det är det första som förbryllar oss när vi tar del av beslutet. Vi läser texten. Många bra förslag. Kvalitetsindikatorer och nya skatteregler ska införas i syfte att stävja de mycket höga vinsterna. Vinster ska redovisas och den fria etableringsrätten inom ramen för Lagen om valfrihetssystem ska avskaffas. Allt detta är bra förslag. Problemet är inte vad som föreslås, utan vad som inte föreslås. Detta är mycket långt ifrån LO:s ställningstagande om en så kallad "non-profit"-princip. Så hur i hela världen har de fått LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, och de andra kritikerna, med på vagnen?
Det finns ett underlag också. En drygt tjugo sidor lång utredning. Fem sidor in i läsningen, bokstavligen studsar vi till. Detta är direkt vilseledande. Det stämmer ju inte. Vi fortsätter att läsa och inser att utredningen ändrar karaktär, blir mer vederhäftig och bättre underbyggd. När vi lägger det sista bladet åt sidan, förstår vi vad som måste ha hänt.
Så här ser nämligen utredningen ut: från sida sex till tjugotvå får vi läsa en formidabel sågning av vinstintressen i den offentliga sektorn. Det konstateras att den vinstsyftande verksamheten har vuxit lavinartat, att den koncentreras till några stora koncerner, att riskkapitalbolag är vanligt. Vi blir upplysta om att avkastningen är dubbelt så hög i utbildningssektorn som i övriga näringslivet och att i en del fall uppgår den till nära 30 procent per år. Vi ser framför oss en stor tvättmaskin - där miljard efter miljard, ihopknegade av vanligt folk, snurrar runt tills de har omvandlats till privat profit och rinner ner i kassorna på de stora riskkapitalbolagen, vars ägare stoppar kosingen i segelbåten och drar iväg till Caymanöarna för att slippa betala just de skatter som gör deras utsvävande liv möjliga, långt borta från vanliga skattebetalares livsvillkor.
Det förs resonemang om att själva vinstmotivet inom offentlig sektor är problematiskt. Bygger man system där krämaraktiga chefer kan spara några ören på att inte byta blöjor på de gamla så ofta, ja då kommer de förr eller senare att börja väga kissblöjorna. I rapporten diskuteras att de mjuka delarna av offentlig verksamhet egentligen lämpar sig dåligt för konkurrensutsättning och att det är lätt att kringgå lagstiftning mot vinstuttag. Men samtidigt redogörs för att våra grannländer - Norge, Danmark och Finland - har lagar som stoppar vinstuttag eller förbjuder vinstsyfte eller aktiebolag i offentligt finansierad välfärd.
Utredningen utgör en hård, väl underbyggd kritik mot vinstsyfte i den offentliga sektorn, som i kombination med redogörelsen för våra grannländers erfarenheter visar på möjliga vägar framåt. En sådan hade helt enkelt varit att förbjuda aktiebolag och vinstsyfte i den offentligt finansierade välfärden och istället uppmuntra alternativ som bärs fram av idéer snarare än av profit.
Detta, tror vi, är precis vad den politiska ledningen, som ville annat, insåg när de läste rapporten. Därför blev det nödvändigt med en motbild. Den motbilden utgörs av stycket "Mångfaldens betydelse", som har stoppats in först. Det är den enda del i denna rapport som talar för den mjuka linje som partistyrelsen valde i fredags. I detta stycke slås fast att konkurrens mellan skolor är positivt, det "höjer den genomsnittliga nivån". En del andra frågor omnämns, men detta är det tunga argumentet. Där påstås att flera studier har slagit fast att det förhåller sig så. Referensen är den mycket omtalade SNS-rapporten "Konkurrensens konsekvenser" som kom förra året. Det var detta som fått oss att studsa till. Rapportens slutsats var nämligen inte denna. Där omnämns visserligen att det för ett antal år sedan kom studier som indikerade att skolresultaten hade ökat som en effekt av konkurrensen, men att senare studier inte funnit sådana resultat. Slutsatsen var: "Det är också svårt att se några stora positiva effekter av konkurrensutsättningen på elevernas skolresultat... Det verkar även som om farhågor om att konkurrens och skolval kan leda till betygsinflation och segregation har visst fog för sig."
Den enda del av denna utredning som talar för partistyrelsens mjuka linje, är alltså direkt vilseledande.
Då återstår frågan om hur partistyrelsens ledamöter kunde enas när de för bara några dagar sedan framstod som så splittrade? Det vi har fått fram är följande:
Partistyrelsen var inte enig. Flera ledamöter var mycket kritiska. LO-ordförande Thorwaldsson verkar dock ha accepterat förslaget. Till oss säger han att han hade velat gå längre, men att han kan "leva med kompromissen". Efter beslutet frågade Löfven om det var enhälligt, vilket möttes av, som en ledamot uttrycker sig, ett "lojt ja från halva församlingen". Därefter uppges Löfven ha talat om för ledamöterna vilket bra och klokt beslut man fattat och ha understrukit vikten av total lojalitet mot det, varefter det hela avslutades med en gemensam applåd för att, som en säger, "vi varit så duktiga, kloka och lojala" och tillägger: "Fy fan!".
Så mycket för enigheten i frågan alltså.
Frågorna är nu om de LO-medlemmar som drev igenom non-profit-principen på LO-kongressen kan leva med denna kompromiss och om Socialdemokraterna kan överleva med denna kompromiss, vars innehåll, enligt en färsk opinionsundersökning, tycks stödjas av endast två procent av de rödgröna väljarna. Kanske förlorade Socialdemokraterna nästa val i fredags.