Sedan sjukskrivningskostnaderna sköt i höjden i slutet av 90-talet har denna "problematik" varit en av de mest debatterade välfärdsfrågorna. Oftare och oftare har vi fått höra att de ökade sjuktalen är ett hot mot statsfinanserna. Debatten om "den galopperande sjukfrånvaron" har förts trots att SCB:s arbetskraftsundersökningar visar att sjukfrånvaron var högre i slutet av 80-talet än i början av 2000-talet.
Debatten har i många stycken varit högljudd. Högern och Svenskt Näringsliv har gjort allt de kunnat för att få de höga sjuktalen till att bero på fusk och "överutnyttjande" av sjukförsäkringssystemet. Medan socialdemokratin hävdat att det hårdnade arbetslivet med ökade krav och höga tempo har gjort människor sjuka.
Forskaren Björn Johnson, verksam vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola, skriver i sin bok "Kampen om sjukförsäkringen" att de politiska besluten kring sjukförsäkringen togs på felaktiga grunder. Att överutnyttjande och fusk skulle ha lett till de kraftigt ökade kostnaderna stämmer inte, menar Johnson.
Den tuffa debatten om sjukfusk och överutnyttjande av systemet byggde på att det i statistiken såg ut som svenskarna i slutet av 90-talet började sjukskriva sig mycket mer än tidigare. Johnsons forskning visar dock att de ökade kostnaderna för försäkringen till åtminstone 80 procent kan förklaras av ökade långtidssjukskrivningar. Däremot ökade inte antalet nya sjukskrivna personer nämnvärt. Hans slutsats är därför att rehabiliteringen ute på arbetsplatserna havererade under 90-talet och de långtidssjukskrivna blev sjukskrivna allt längre.
Johnson menar att ett av de viktigaste politiska besluten som lett till den höga sjukfrånvaron är beslutet om att enbart medicinska bedömningar skulle ligga till grund för sjukskrivningar. Det var en socialdemokratisk regering som tog initiativ till detta i mitten av 90-talet men beslutet togs över blockgränsen. Innan denna förändring tog man även hänsyn till ålder, utbildning och svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden. Innan förändringen ansåg man att det var bättre om en äldre arbetstagare fick ett anpassat jobb hos sin vanliga arbetsgivare i stället för att konkurrera på den öppna arbetsmarknaden.
Betydande för den ökade sjukfrånvaron har även varit att kommuner och landsting inte längre har medel avsatta till anpassade tjänster för anställda som inte kan fortsätta arbeta som tidigare. Att det stöd till arbetsgivare som skapade anpassade tjänster i både privat och offentlig sektor från staten avskaffats och att statsbidragen till företagshälsovården har avskaffats.
Under högerns tid vid makten har sjukförsäkringen ständigt varit utsatt för försämringar. Regelverket har skärpts ordentligt och de har infört fasta tidsgränser. Högerregeringen har sedan 2006 faktiskt genomfört ett systemskifte i de sociala trygghetssystemen. I dag har vår tidigare inkomstgrundande försäkring förvandlats till något som mer liknar en grundtrygghetsmodell. Det tvingar fler och fler av dem som har råd till privata kompletterande försäkringar samtidigt som allt fler ställs helt utanför de sociala försäkringarna.
Den bortre tidsgränsen även kallad "stupstocken" utförsäkrar varje år tiotusentals människor med läkarintyg på att det är för sjuka för att jobba. Regeringen hade räknat med att ungefär tio procent av de som utförsäkrades skulle återvända till sjukförsäkringen efter ett halvår. Men ack så fel de hade. Många, ja de allra flesta, var faktiskt sjuka och inga "fuskare" eller några som "överutnyttjade" systemet. Det finns säkert några som skulle kunnat jobba om det fått rehabilitering, men rehabiliteringen finns ju knappt längre.
Kloka Kjell Rautio skrev nyligen på LO-bloggen "Dagens orimliga och omänskliga sjukregler kommer av allt att döma att fortsätta att ställa till det för systemkonstruktören, Anders Borg. Ja, den projektil som sommaren 2008 utslungades mot landets sjuka riskerar rent av att omvandlas till en boomerang, som återvänder och landar mitt i nyllet på systemkonstruktören själv."
Det är en mycket träffande beskrivning på vad som håller på att hända just nu. Boomerangen som regeringen kastat genom alla försämringar i sjukförsäkringen är nu på väg tillbaka till dem i hög fart. Och den bär med sig stora resurskrav för att klara alla de som nu återvänder till sjukförsäkringen efter att ha varit utförsäkrade. Kostnaderna för sjukförsäkringen har minskat med 30-40 miljarder sedan 2006.
Högerregeringens välfärdspolitik bygger på dogmen att marknaden och det privata ägandet i stort sett alltid är bättre framför det offentliga. Högern överför därför kontinuerligt makt från politiken till marknaden. Detta står i motsatts till den traditionella socialdemokratiska idén om välfärden som en produktiv investering i mänskliga resurser och därmed också i näringslivets effektivitet.
Styrkan i den socialdemokratiska modellen har alltid varit att välfärdsinvesteringarna gynnar alla och har därmed också fått stöd av det stora folkflertalet. Nu är detta hotat av såväl högern som av interna motsättningar inom socialdemokratin.