Hur hemska är Sverigedemokraterna?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Eftersom de ansetts odemokratiska och ett hot mot det öppna samhället har de etablerade partierna inte ens tagit i dem med tång. Man har sett mellan fingrarna när deras rättigheter att bedriva politisk verksamhet har förhindrats av andra odemokratiska krafter.
Det kan ju tyckas lite märkligt att ett parti som finns inröstat av folket (dumskallar förvisso, men ändå) måste dra utomlands för att ha sina sammankomster. Men vad tusan, ändamålen helgar medlen.
Dock har etablissemanget börjat ändra sig när det gäller hur Sverigedemokraterna ska bemötas. Deras framgångar, och förmodade intåg i riksdagen nästa val, har gjort att man nu, som sagt, vill "ta debatten" med de odemokratiska smygrasisterna.
Men hur hemska är de egentligen? Förklaringen till att Sverigedemokraterna haft framgångar är att de lyckats flytta sig från en ofolklig skum Blut-Und-Bodenpolitik som surrat om det svenska folkets renhet, till att istället försöka slå vakt om de svenska traditionerna.
Denna traditionalism, vars bästa etikett är "kulturkonservatism", har länge varit vaktad av partier som kristdemokraterna och centerpartiet. Men när denna ståndpunkt om att bevara Sverige svenskt övergivits av de etablerade partierna har SD kunnat korpa åt sig.
Genom att blanda kulturkonservatism med småhurtig populism har Sverigedemokraterna gått från ett kryptorasistiskt parti till ett högerpopulistiskt parti. Ett rätt lyckat koncept. Väldigt få av SD:s väljare skulle ändå på fullt allvar hävda att Sverige skulle bli bättre om Jimmie Åkesson och hans kompisar bildade en majoritetsregering.
Nej, istället är budskapet en protest mot de etablerade partierna. Det finns en del fördelar med detta, mitt i allt elände. Nämligen att de etablerade partierna tvingas skärpa sig litet. De bedriver sin verksamhet baserad på allmänna medel och sköter sitt uppdrag allt sämre.
När en stark konkurrent som Sverigedemokraterna kommer närmare köttgrytorna och hotar den lugna trygga fördelningen av bytet inom den politiska klassen, blir det en stridssignal för att ta itu med de problem som vanligt folk tycker sig se.
Vi kan också se hur Sverigedemokraterna nu utnyttjas
exempelvis inom socialdemokratin för den partivänster som försöker smita ifrån ansvaret för att valet 2006 gick åt pipsvängen. Det är nämligen ingen överdrift att säga att Göran Persson försökte sig på en vänstergir i valet. Och att det ledde, som vid tidigare försök i den riktningen, till ett nederlag.
Nu får vi hela det traditionella vänsterbudskapet upprepat - om satsningar på offentlig sektor, mer regleringar och mindre frihet, ett ökat statligt ansvarstagande för människors liv - men med andra argument.
Om vi inte återställer Sverige till hur det var före de förskräckliga krisåren kommer Sverigedemokraterna att bli invalda i riksdagen, lyder påbudet. Jag tror det är helt fel. Problemet är inte att staten gjort för litet, utan att staten gjort för mycket och dessutom fel.
Diskussionen om Sverigedemokraterna börjar därför egentligen inom, s. Det är där den verkliga debatten måste tas. Det är där de stora farorna lurar.