I måndags hamnade jag plötsligt på bio, ganska så oplanerat och impulsivt. Filmen vi skulle se var inte kanske inte mitt förstahandsval efter de recensioner jag läst då dessa mest handlade om allt meningslöst dödande som står i centrum för filmen. Men ville min kompis se den så kunde jag offra mig. Och tänk så överraskad man kan bli. Att se denna film blev på många sätt en upplevelse utöver det vanliga. Något som fick mig att fundera över mänskligheten och vår egen roll i det som händer och sker runtomkring oss. Filmen som ruskade om min värld var The Hunger Games.
Jag satt där i biomörkret med förväntningar på en ytlig historia som klätts i onödigt mycket och som på något sätt glorifierade det våld som 24 ungdomar tvingas ta till för att överleva och till slut, kunna besegra sina motståndare i det grymma spel som de styrande i landet tvingar sin befolkning att vara en del av. The Hunger Games är nämligen berättelsen om de tolv pojkar och flickor som genom tvångslottning bland de unga tagits fram för att representera sin landsdel i den grymma tävling som landets styrande genomfört i sjuttiofyra år där allt går ut på att döda sina medtävlare för att till sist stå som herreman vid tävlingens slut. Ett spel där fattiga människors barn utnyttjas i ett cyniskt spel för att roa de rika.
Huvudperson i filmen är den modiga och rättrådiga Katniss Everdeen, den unga flicka som anmäler sig som frivillig kombattant när hennes yngre syster lottats fram som tävlingsdeltagare. Med sig till tävlingen får hon från sin provins den fattige bagarsonen Peeta Mellark som ser tävlingen som en chans till ett nytt liv och som till skillnad från Katniss därför är beredd att göra vad som krävs för att vinna.
Mer tänker jag inte berätta om själva filmen och vad som händer. Men det är en film som väcker många tankar kring den cyniska värld vi lever i. En TV-tävling som går ut på att tjugofyra personer ska försöka döda varandra för att till sist stå som siste överlevande är en skrämmande och omöjlig tanke. Ett sådant cyniskt utnyttjande vore omöjligt för civiliserade människor att arrangera. Så långt kan det aldrig gå. Vi skyddar oss själva med tanken att detta bara är möjligt i en totalitär miljö där den yttersta ondskan styr, på det sätt som gäller i filmen The Hunger Games. Men är det verkligen så? Vad är skillnaden egentligen mellan verkligt dödande som i The Hunger Games och symboliskt "dödande" vid utröstningarna i Expedition Robinson? Det tål att tänka på.
Hur långt är den enskilde beredd att gå för att stå som vinnare? Inte till att döda säger vi nog alla. Men är vi verkligen så civiliserade att det gäller. Var går gränsen för oss? Vad kan vi göra av fri vilja, och vad kan vi förmås att göra genom manipulation? Och hur långt är media berett att gå i exploaterandet av människan? Frågor som alla trängde sig på med oerhörd kraft där i biomörkret.
För vem är det som sätter gränserna för vad som händer? Är det jag som deltagare? Du som konsument? Eller är det Tv-kanalerna som producenter som gör det? I The Hunger Games är TV helt i händerna på en ondsint president som ställer och styr för att med hopp och fruktan som medel hålla befolkningen i sitt grepp. Tankar som ger djup till doktrinerna omvikten av fristående och självständiga media som garant för demokrati och som skydd mot ensidig manipulation.
Tack och lov tänder filmen The Hunger games en gnutta hopp. Trots all manipulation och cyniskt dribblande med människor som brickor i ett cyniskt spel står Katniss upp för sina värderingar och går sin egen väg som ett bevis på att människor både kan och måste stå upp mot ondskan. Gå och se filmen. Den är en grym beskrivning av hur människan kan vara i sina sämsta stunder. Men den är också en påminnelse om att vi har kraften att stå upp mot allt detta. Om vi bara vill och vågar.