Nu föreslår Västerbottens partidistrikt Birgitta Ohlsson som ny partiledare. Men Folkpartiet har fler problem än vem som ska vara partiledare. Den högerliggande politiken är ett annat av partiets problem.
Folkpartiets partidistrikt i Västerbotten har i helgen nominerat en motkandidat till Jan Björklund som partiledare. Den som har nominerats är den förra EU-ministern Birgitta Ohlsson.
Om en förnyelse ska göras av partiet bör det också omfatta partiledarposten, resonerar en majoritet i distriktets styrelse.
Björklund vill dock fortsätta som partiledare. Och Ohlsson har hittills inte gett besked om hon vill kandidera som partiledare på partiets landsmöte i höst.
Om Folkpartiet, FP, vill ändra sin politik i någon större grad blir det svårt att nå ut med om Björklund är partiledare. Han står nämligen för partiets nuvarande profil.
Och den partiprofilen har varit ganska högerliggande i över 15 års tid, särskilt de elva åren med alliansen.
Partiet har varit med om att sänka skattenivån med över 130 miljarder kr i årlig nivå, en minskning av skattekvoten med flera procentenheter av bnp till lägsta nivån på 40 år.
Dessutom vill partiet fortsätta sänka skatter, bland annat den så kallade värnskatten för höginkomsttagare. Med en sådan skattepolitik får partiet inga pengar till förbättringar i offentliga välfärden, där viktiga behov finns att tillmötesgå.
För övrigt vill partiet höja anslaget till försvaret med cirka tio miljarder kronor mer än regeringen. Det är svårt att se varifrån pengarna till det ska komma.
FP har dock inte alltid varit lika högerprofilerat.
Under 20 år efter andra världskriget var FP enda tänkbara partiet att rösta på för en allmänborgerlig väljare. Bondeförbundet, som 1956 bytte namn till Centerpartiet, var för bönder och landsbygdsbor.
Högerpartiet, från 1969 Moderaterna, var ett högerliggande konservativt parti som var emot välfärdsstatens sociala omsorg vars pris var ökade skatter.
I slutet av 60-talet fick Centerpartiet ny profil och vann allmänborgerliga väljare. Och Moderaterna blandande ut sin konservatism med liberalism som satte individens frihet i centrum.
FP klämdes mellan å ena sidan socialdemokratins välfärdsstat, som en stor majoritet i Sverige ville ha. Och å andra sidan individens frihet som var viktig att slå vakt om när staten expanderat.
Väljare som prioriterade välfärdsstaten röstade på socialdemokratin. Och väljare som prioriterade individens frihet, mot offentliga sektorns byråkrati, stor statsmakt och kontrollsamhälle, röstade på Moderaterna och ett tag Centerpartiet.
FP blev från 1973 ett tioprocentsparti, med dykningar nedåt fem procent som i valet 1982. I enstaka val fick partiet runt 14 procent, som 1985 och 2002.
Men valresultaten blev sämre och i fjol erhölls bara 5,4 procent, näst sämst för FP någonsin.
De senaste 15 åren har en högerliberal linje gällt, med samarbete med Moderaterna. FP har tappat väljare på det.
Partiet vill inte samarbeta med S, fastän S ligger närmare den politiska mitten än någonsin och bjöd in till samarbete efter valet.
FP har mer än partiledarfrågan att fundera på inför landsmötet. I en tid när utsikterna för ett socialliberalt, medelklassinriktat mittenparti borde vara goda håller ju FP på att försvinna.