På förra årets näst sista dag skrev jag som besatt för att i tid avsluta en rapport till årsskiftet. Det är en jämställdhets- och genusgranskning av en djurrättsorganisation. Just denna dag kom boken Herredjuret av Mattias Hagberg från förlaget. Den handlar om vår tids förhållande till djur. Ett lustigt sammanträffande. Mattias Hagberg och jag är kollegor och har våra arbetsplatser ett par hundra meter från varandra- men ingen koll på vad den andra gör.
Vi har båda en gemensam startpunkt; konstkritikern och författaren John Berger. Han har skrivit essän Varför se på djur? om objektifieringen av djur och hur ett strukturellt förtryck tar form med hjälp av seendet.
I Herredjuret följer Hagberg konservatorn David Sjölander som sköt och konserverade den uppstoppade elefanten på Naturhistoriska museet i Göteborg. Han vill försöka förstå vad som drev Sjölander. Boken resonerar om kolonialisering; hur den västerländska kulturen la kontinenter under sig samtidigt som vetenskapen övertog tolkningen av omvärlden. Och kapitalismens, industrialismens framväxt, som i ökande grad har lett till att djur i dag betraktas som produktionsenheter.
Men plötsligt ser Mattias Hagberg att han gör samma sak som Sjölander - en upptäcktsfärd. Han blir en efterföljare till de "vita männen" som undersöker, kartlägger och definierar världen. Och boken blir en slags uppgörelse med människans maktambitioner - herredjuret.
På sätt vis är boken en uppdaterad version av John Bergers Varför se på djur? Där finns en marxistisk grundton, en kritik av vår kulturs dominanstänkande och makthierarkier där djuren står lägst i rang. Berger skriver om djurparker som metafor för hur fjärmad människan är från sina meddjur, Hagberg om museer, naturfilmer och djurfabriker.
Feministen i mig ser också uppenbara likheter i synen på kvinnor och djur. Hagberg skriver generellt om "människan" och fördjupar inte resonemanget ur ett feministiskt perspektiv. Men med lite genusanalys är det lätt att se att den utveckling Hagberg beskriver i sin bok består av en rad manligt definierade projekt som kallas vetenskap, industrialisering och urbanisering. Det strukturella förtrycket tar sig visserligen olika uttryck men trafficking och pälsfarmning är inte väsensskilt. Saken blir inte bättre av att det framförallt är kvinnor som bär päls. Också kvinnor upprätthåller rangordningen. Det är en världsordning. Förtryckande, förgörande och stympande.
Djurrättsfrågan handlar om etik och moral, men kanske framför allt om makt. Makt att göra skillnad, på människor och djur, på kvinnor och män och skapa över- och underordning.
Jag funderar på hur man skulle kunna utforma en jämlikhetspolitik för alla djur. Hur ska man fasa ut djurförtryck? Det kanske låter utopiskt - men egentligen borde det inte vara mindre genomförbart än industrialiseringen eller datautvecklingen. Som vi lever nu måste väl ses som orealistiskt i längden.