Hela Sverige ska leva. Visst känner ni igen den slogan. Av det finns tyvärr mest minnen kvar idag. Den svenska lands- och glesbygden är verkligen satt på undantag i dagens Sverige. Exemplen på detta är otaliga. Olof Nilsson är inte ensam om att uppleva att grundläggande samhällsservice inte fungerar. Att behöva vänta en månad på att den fasta telefonen ska repareras är inte acceptabelt. Olof Nilsson tillhör ändå de som fått behålla sin telefon. För många glesbygdsbor har den fasta telefonin ersatts av mobila lösningar. Fast telefoni är nämligen inte längre en grundläggande samhällsservice som erbjuds alla.
Ett annat exempel på förändringar som slagit hårt mot lands- och glesbygden är förändringen av servicen för betaltjänster. Där har verkligen de som bedriver näringsverksamhet långt ute i glesbygden hamnat i kläm. De har stora problem med sin kontanthantering. När ansvariga ministrar ställts mot väggen gällande detta har man sagt att man avser följa utvecklingen på området och om marknaden inte förmår lösa situationen så avser man återkomma i frågan. Men tiden går, och inget händer.
När Sverige efter det senaste valet fick en särskild landsbygdsminister i form av centerpartisten Eskil Erlandsson kunde man tro att detta var ett tecken på att landsbygdsfrågorna skulle uppvärderas inom regeringen. Men detta var uppenbarligen en alltför naiv förhoppning. Det totala ointresset för landsbygdsbornas levnadssituation består. Eskil Erlandsson har gått från att vara en ganska synlig jordbruksminister till att vara en i det närmaste osynlig landsbygdsminister. Tänk bara själv när du såg honom agera för landsbygdens bästa senast.
Ska Sverige kunna fortsätta att utvecklas på ett positivt sätt så måste hela landet få möjligheter att utvecklas. Då räcker det inte med att de expansiva regionerna och storstäderna fortsätter att växa. Det måste även vara attraktivt att flytta ut i landsbygds- och glesbygdskommuner. Dagens människor ställer höga krav på en väl fungerande basservice. Fast telefoni är visserligen inget baskrav för de yngre generationerna så länge som de mobila lösningarna fungerar som de ska. Men den dagen telefonin och bredbandsuppkopplingar inte fungerar där man sjunker också viljan att bo kvar. Samma sak är det med postutdelning, TV-utbud, kommunikationer, vård, omsorg, barnomsorg och skola. Visst är folk beredda att acceptera en lägre servicegrad om man bosätter sig i glesbygd. Men det finns en gräns. När den gränsen passeras går resan utför mycket fort för denna ort.
Man kunde önska sig att lands- och glesbygdens utvecklingsmöjligheter vore något som lyftes upp på ett tydligare sätt under Almedalsveckan på Gotland. Men den förhoppningen är säkert lika naiv som det var att tro att Olof Nilssons telefon skulle vara lagad inom en rimlig tid.