Att hela Sverige ska leva är ett slagord som allt mer försvunnit ur den politiska debatten. Regionalpolitiken har under de snart åtta år som regeringen Reinfeldt suttit vid makten satts på undantag. Varje gång detta belyses på ledarsidan brukar det komma debattartiklar från de ledande borgerliga politikerna där man upprört poängterat att man visst satsar på hela landet och att jobbskatteavdrag och subventioner till företag i olika former är bästa regionalpolitiken.
Men alla som lever och verkar i glesbygd vet att jobbskatteavdrag, sänkt restaurangmoms, sänkta arbetsgivaravgifter för unga och rutavdrag etcetera på intet sätt är hela lösningen när det gäller landsbygdens och glesbygdskommunernas problem. Det krävs mer insatser än så. Framförallt krävs en aktiv regionalpolitik som verkligen syftar till att jämna ut de regionala obalanserna och ge alla grundförutsättningar att bo och verka där man vill.
Kommunalrådet i Arjeplog, Britta Flinkfeldt Jansson, lever och verkar mitt i glesbygden. De utmaningar hon har i Arjeplog är desamma som i de flesta andra glesbygdskommuner. Vikande befolkningsunderlag och en allt skevare ålderspyramid gör kommunvardagspusslet allt svårare att lösa. I en debattartikel i det socialdemokratiska husorganet Aktuellt i politiken presenterar Flinkfeldt Jansson en sjupunktsplan för att alla kommuner ska ha samma chans att klara sig. Tankarna i planen bygger i huvudsak på att den interkommunala solidariteten ska öka, vilket i och för sig är en mycket god tanke. I övrigt handlar förslagen om att statens regionalpolitiska roll måste bli tydligare.
Förslagen handlar till stora delar om en traditionell socialdemokratisk regionalpolitik, såsom att myndigheter och statliga bolag ska placeras i hela landet. En aktiv utlokaliseringspolitik skulle på många håll kunna bidra till den extra stimulans som små och medelstora kommuner kan behöva. Ett annat förslag som Flinkfeldt Jansson lyfter fram är att man ska undanröja de formella hinder som finns för att inrätta lokala medborgarkontor där statliga myndigheters tjänstemän samlokaliseras med kommunala och att de ges reella möjligheter att samverka. Likväl bordet det vara självklart att staten inte ska acceptera att vissa tjänster endast ska nå exempelvis nittiofem procent av befolkningen (exempelvis när det gäller nättäckning). Staten måste verkligen se till att tjänster av denna typ ska nå hela befolkningen.
Vidare anser Flinkfeldt Jansson att skatteutjämningssystemet ska göras om så att det ska finnas ett tröskelvärde så att alla kommuner har råd med specialistfunktioner.
Vid en första anblick kan förslaget om alla kommuner kan garanteras ekonomiska förutsättningar att anställa specialistkompetens inom alla områden verka både tilltalande och lovvärt. Men frågan är om det är försvarbart i andra perspektiv annat än som rent livsuppehållande åtgärder för de små kommunerna. Det vore nog i stället önskvärt att stimulera till, och framförallt lätta på regelverken kring, mellankommunal samverkan. För visst har Flinkfeldt Jansson rätt i att specialistkompetensen behövs.
Det finns även andra förslag som Flinkfeldt Jansson lyfter fram som det finns anledning att ställa sig skeptisk till. Ett sådant är att lyfta kulturansvaret från primärkommunal nivå för att undvika att barnen blir utan kultur- eller musikskola om den egna kommunen inte anser sig ha råd med detta. Det är förståeligt om fattiga kommunalråd leker med tanken hur härligt det skulle vara om någon annan skulle fylla de svarta hålen i den egna budgeten. Men det är ingen lösning på glesbygdskommunernas strukturella problem.
Likaså kan man förstå de rosenröda drömmar om ett tak för resekostnader för att underlätta för kommunmedborgarna att hålla kontakt med omvärlden och de lokala företagare som måste ha kontakt med en yttre marknad. Men det handlar just om önskedrömmar. I och med att vi har avreglerat såväl flyg- som tågtrafiken så är det bara att bita i det sura äpplet. Däremot har staten ett ansvar för att se till att kommunikationerna verkligen fungerar så att inga delar av vårt land isoleras.
Britta Flinkfeldt Jansson föreslår också att all lagstiftning ska prövas mot minsta kommunstorlek och befolkningstäthet för att säkerställa att lagstiftning inte får orimliga konsekvenser. Men frågan är om detta alls skulle vara önskvärt. Om all lagstiftning skulle anpassas utifrån de minsta och mest glesbefolkade kommunerna kanske konsekvenserna i den andra änden av skala skulle bli ohanterbara. Självklart måste lagstiftning och regelverk ha rimliga konsekvenser för såväl stora som små kommuner.
Britta Flinkfeldt Jansson har rätt i sin grundargumentation.Kommunerna ska ha förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är solidariteten mellan stark och svag en självklarhet. Utgångspunkten måste vara att ge den svage chans förutsättningar så att denne kan förbättra sin situation. Det är här regionalpolitiken kommer in och spelar en viktig funktion. Den ska ge näringslivet i Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk, Sorsele och Storuman möjligheter att utvecklas. Men regionalpolitiken ska också se till att den medborgarnära service (i form av äldrevård, skolor, kommunikationer, infrastruktur, myndighetsservice och lokal service som post, bank och affärer) som behövs för att människor ska vilja bo och verka i hela landet också finns tillgängligt för alla.
Frågan om hur den administrativa indelningen ska se ut är en annan. Britta Flinkfeldt Jansson menar att man ska sluta låtsas som att kommunsammanslagningar är lösningen på glesbygdskommunernas problem, och att det är att sticka huvudet i sanden att tro att det skulle lösa problemen. Hon har förvisso rätt i att sammanslagningar inte gör äldreomsorgen och skolan billigare eftersom den måste finnas där människorna finns. Men Flinkfeldt Jansson snuddar själv vid de administrativa problem som uppstår på grund av den primärkommunala indelningen när hon lyfter upp specialistkompetensfrågan och att alla kommuner ska ges ekonomiska möjligheter att ha all specialistkompetens man behöver.
Men knappast är det den administrativa kommunindelningen är avgörande för människors upplevelse av möjligheterna att bo och verka i alla delar av vårt land, utan i stället är det tillgängligheten till den service och de tjänster man behöver. Det finns inget som helst likhetstecken mellan att hela Sverige ska leva och att kommunindelningen måste vara statisk.
Den spanska modellen med differentierat kommunalt ansvar beroende på kommunens storlek kan vara en modell värd att diskutera. Då skulle exempelvis en kommun med en befolkning understigande ha ansvar för vissa uppgifter medan en större kommun får ansvaret för fler uppgifter. Den större kommunen får då sköta vissa uppgifter även för den mindre kommunens räkning.
De förslag som Britta Flinkfeldt Jansson presenterar i sin regionalpolitiska plan skulle lösa en del av de små glesbygdskommunernas problem, men de skulle långt ifrån vara saliggörande. Men det är bra att Britta Flinkfeldt Jansson ger sig in i diskussionen om vad som behövs för att medborgarna ska vilja verka och bo i hela Sverige. Vi behöver verkligen väcka regionalpolitiken till liv, och för det behövs att alla goda krafter gör sin stämma hörd.