Låt mig beskriva hur politiken ser ut för många idag. Från varsin sida av det politiska rummet står arga män. Illvilligt sneglandes på varandra, men främst bevakar de sina opinionssiffror. När en siffra förändras hörs det samlade ljudet av tusentals klickanden och reportrars jakt efter kommentarer. Den utan Siffran svettas ymnigt och upprepar ordning och reda som ett mantra inför media, medan den andre blir ryggdunkad av pressekreteraren. I det här rummet finns även andra personer. Där längs väggarna står kvinnorna och smälter in i tapeten. De är en illusion, ett alibi för flosklerna. Några försöker slita sönder deras fångenskap medan andra omsorgsfullt packas in igen. Den brinnande ungdomen, eldsjälen, skriker från sin plats på golvet: ”Jag blir aldrig! Jag blir aldrig som ni!” men vi kan se henom rätta sig i ledet allt eftersom åren går och Partiet sträckt ut löftesrika händer åt dem som slutade skrika. I dörröppningen står nazisten och kämpar sig in med sin falska statistik och problem som ingen vågar diskutera.
Det finns en hopplöshet inför politiken. Det finns en eld som brinner i många och fler knyter näven i fickan. De allra flesta tror att ingenting går att förändra. De säger att korrumptionen är för ingrodd och svågerpolitiken inte går att komma åt. Jag förstår dem. Stundtals känner jag likadant, men för det mesta känner jag en frustration som jag vill omvandla till produktion. Jag vill inte vara en av de som knyter näven i fickan och jag vill inte bli bitter, men det är svårt att tas på allvar om en inte redan integrerats i mönstret och kan kritisera inifrån.
Så vad ska en göra? En början är på hemmafronten, i sitt eget parti. Vi måste våga ha interna organisatoriska diskussioner utan att de sakpolitiska meningsskiljaktigheterna tar över. Vi måste sluta prata om vänster och högerflankeln. Jag vet att jag inte var med när det var en stor grej och jag vet att jag inte har er erfarenhet av hur det har format dagens parti. Jag var inte med, men vet ni vad? Ni uppför er som om ni har posttraumatiskt stressyndrom. Det är som två gäng som fastnat i passivitet i rädsla för ett nytt krig, eller ännu värre: förlora ett till val. Vet ni vilka som också blev rädda och försökte göra om sig själva? Centerpartiet.
Jag vet att det finns för många ömma tår som är högt uppsatta men i ert försök att slicka varandras sår har ni trampat på fler. Politiken har odlat fram rädsla och frustration. En känsla av maktlöshet hos fotfolket som vill förbättra världen, inte spela maktspel eller prata runt frågor med media. Vi har hört hur ni alla olika partier vill sänka arbetslösheten, öka kvalitén i vården och förbättra skolan. Nu vill vi veta hur ni ska släppa in människor i politiken, bakom de låsta dörrarna och intrigerna.