Att köpet av det holländska energibolaget Nuon var en katastrofalt dålig affär har nog de flesta svenskar förstått, men den storlek på summorna som det handlar om ligger på sådana nivåer att det nästan är omöjligt att greppa. När Vattenfall häromdagen meddelade att man kommer att skriva ned sina tillgångar med 29,7 miljarder kronor, och att detta är en av huvudförklaringarna till att bolaget beräknas göra en förlust på 17 miljarder kronor, sände detta ut en chockvåg i svenskarnas kollektiva medvetande. Nedskrivningarna av tillgångarna innebär att varje svensk i princip förlorar 3 150 kronor, och plötsligt blir omfattningen på nedskrivningen mer greppbar och förståelig.
Vattenfalls ekonomi är inte ett ekonomiskt haveri i vilket företag som helst. Eftersom Vattenfall är ett statligt bolag är detta en skandal som drabbar oss alla. Men ansvaret för haveriet ligger inte hos oss, de verkliga ägarna, utan hos de representanter som är satta att företräda oss. Det är det som gör ansvarsfrågan så intrikat – och intressant. Vad visste styrelsen? Vad visste ägarna, det vill säga regeringen? Vem borde ha insett att priset för energibolaget var alldeles för högt?
Svenska Dagbladet avslöjade redan i våras att såväl Vattenfalls styrelse som regeringen varnades av sakkunniga tjänstemän för att det satta priset på det holländska energibolaget Nuon var på tok för högt. Statsminister Fredrik Reinfeldt har inte riktigt velat kännas vid detta utan har länge hävdat att det enbart varit näringsminister Maud Olofsson som känt till och hanterat Nuon-affären och i slutänden godkänt köpet. TV4 avslöjade i tisdags mötesprotokoll som visar att de fyra borgerliga partiledarna vid två tillfällen informerats omköpet innan det genomfördes. Regeringen, med Fredrik Reinfeldt i spetsen, kan därmed inte på något sätt avsvära sig ansvaret för det monumentala fiasko som Nuon-affären visat sig vara. Men man försöker verkligen fly från ansvaret. Och det är lätt att förstå. Ingen vill bli sittande med Svarte Petter på hand.
Det är intressant att se hur olika borgerliga språkrör försöker vältra över ansvaret på tidigare socialdemokratiska regeringar. En strategi som regeringen uppenbarligen verkar vara ytterst förtjust i, eftersom den används på många områden trots att man nu kan räkna in sju år vid makten. Hos vår moderata tidningsgranne i norr, Norrbottens-Kuriren, kan man läsa ledarskribenten Johan Erikssons skuldfördelningspredikan. I denna citerar han följande ur en artikel i Fokus: ”Socialdemokraternas bristande styrning av Vattenfall de åren ådrog sig svidande kritik. En näringsminister (Björn Rosengren) prickades, och hans två efterföljare (Leif Pagrotsky och Thomas Östros) anmäldes till KU, men undgick prickning. Sommaren 2004 kritiserade Riksrevisionen Vattenfall och dess styrning. Men dåvarande socialdemokratiska regeringen, där Magdalena Andersson var en nyckelperson, har i praktiken hela tiden backat upp affärerna.” Den slutsats han drar är följande: ”Vattenfalls förvärv av Nuon var enligt samma Fokus-artikel det naturliga nästa steget i den expansionsstrategi som sjösatts av Göran Perssons regering.”
På ett plan har han rätt. Det europeiska äventyret för Vattenfall inleddes under regeringen Göran Persson. Socialdemokratiska regeringar kan inte svära sig fria från ansvar för tveksamma investeringar i europeisk kolkraft och kärnkraft. Men ansvaret för köpet av Nuon kan inte bakåtdateras så att det hamnar på ett socialdemokratiskt bord. Det Johan Eriksson gör i reinfeldtsk anda är ett försök att spela ut Svarte Petter från egen hand, i hopp om att någon annan blir sittande med det fruktade kortet.
Fiaskot Vattenfall är till stor del en effekt av att en passiv ägare som inte tar sitt ansvar. Visserligen vilar det yttersta ansvaret på bolagets styrelse. Men grönt ljus för köpet kom till sist ändå från ägaren. Det går inte att bortse ifrån.